26 november 2011

Händelserik vecka!

Ja se vad som kan hända när man inte riktigt hänger med. Förra helgen kändes det som om att jag grät konstant. Stackars gammelgubben hade ont i benet o jag kände mig lätt påhoppad både här o där. Blodsockren gick åt helvete, vilket är jättefarligt för min lilla bebis i magen o livet kändes skit. Hur som helst bestämde jag att nu får jag väl ändå ta mitt ansvar för att avliva min stackars skadade kille. Beslutet var tungt, men jag har lovat mina grabbar att de aldrig ska få lida i onödan. Sagt och gjort, jag ringde veterinären o bokade tid för undersökning och eventuell avlivning. Tårarna sprutade åt alla håll o den stackars tjejen som jag pratade med i telefon, det var ett under att hon hörde vad jag sa alls.

Tog med min härliga medryttare o for till kliniken. Jag försökte övertala mig själv att det skulle gå bra men innerst inne visste jag att det kunde vara tomt i min transport på hemvägen. Väl där fick vi vänta i nästan en timma efter utsatt tid. Klumpen i magen blev större och större och jag insåg att det här kunde vara mina sista minuter med min älskade kille. Min allra första egna häst.

Väl inne på undersökningen var veterinären först tyst, väääääldigt länge. Hon kallade in en kollega och de kikade båda på svullnaden. Till sist kläcker hon ur sig att det här borde gå bra. Det är en blödning i ett förstärkningsband i benet och om fyra till sex månader borde han vara helt ok igen. Det är väl ungefär då jag kan börja rida igen så jag tar det med god ro. Nu får grabben strosa omkring hemma på gårdsplanen och vara kung där. Han tar det så lugnt och fint. det svåra är att linda benen tre fyra gånger per dag eftersom min kära mage är i vägen, men jag kämpar på och knycklar ihop mig så gott det går.

Det var måndagens äventyr det. Dagarna går och i torsdags kväll ska vi ta in hästarna. Lillkillen går ensam i hagen o rätt vad det är så hojtar någon : -Han blöder!

Innerst inne tänker man nä det här är ju inte så farligt och sant kan det ju bara inte vara. Inser att det är väldigt sant. Grabben har slitit loss en stor flik i överläppen på 4x2 cm. Blodet droppar en hel del. In med honom i spolspiltan och jag inser ganska kvickt att jag måste ha dit veterinären omgående. Veterinären är där på en halvtimma och tycker det ser bra ut. Med hjälp av snälla människor i stallet så bedövar de honom med minsta möjliga dos och skär bort den lösa fliken. Tur var det att han fick så liten dos för han somnade till rätt fort. Känslig kille det där! jag vågade förstås inte vara med när veterinären skar det var ju min älskade häst som skulle opereras. Slutligen fick vi beröm för vår fina spolspilta och snäll häst av veterinären vilket var väldigt roligt. Bidrager med lite bilder på vårt stall sist i dagens inlägg.

Nu har jag iaf farit iväg till huvudstaden för att gå på gloden horseshow med en gammal och väldigt kär vän. Ansvaret hemma har lillchefen hand om. Hon hade förresten beställt både jacka och schabrak med en variant på vår företagslogo. Söta lillchefen!!! Hon är för go :-D Kvällen på globen ska bli riktigt rolig. Jag har önskat att få gå på den i flera år men aldrig haft möjligheten. Men ikväll vinkar jag till folket hemma i tv-soffan. Hoppas bara jag inte gör som hemma och bara lipar när alla fina shownummer kommer igång. Det hör liksom hemmasoffan till!

Här kommer stallbilderna. ha en härlig helg allihop!
Kramar
Bubblan





20 november 2011

Usch !

Det känns som om jag inte gör annat än gråter just nu. igår grät jag typ hela kvällen. Alla folk är så negativa till min hästs skada. Visst folk försöker komma med goda råd om ditten och datten. Men lite positiv energi hade ju inte skadat. Tur att det finns någon enstaka människa som är sådan iaf. Det är väl det man får leva på :-D i övrigt känns det som om jag bara lipar så fort någon nämner min häst eller hans namn. O tårarna verkar aldrig ta slut. Hur som haver så får vi se vad medicinering ger o sen får vi bestämma om han ska avlivas eller inte. Lugnt och fint ska vi nog får tillbaka honom på benen tänker jag. Det är ju liksom inte bråttom heller eftersom jag ändå inte jag ändå inte kan rida något alls just nu. Tjocka magen är ju ivägen. Det får ta den tid det tar.

Igår var jag iaf ute på en himla trevlig tur med min andra häst och en riktigt god vän. Det känns som om vi känt varandra i hundra år fastän det inte är så. Sådana vänner ska man vara rädd om.  Vi tog typ världens längsta skrittrunda, härligt o trevligt på alla sätt och vis. Lite energi som behövs för att orka med allt annat.

Nu längtar jag iaf tills nästa helg då blir det en tur till Globen horseshow och kvällsshowen. Har önskat åka dit i flera år men äntligen fanns chansen. lite typiskt att behöva åka hemifrån när hästen är sjuk men roligt ska vi ha jag och min väninna.

Nä nu ska jag vila lite, sedan blir det tre tjugominuters skrittprommenader med grabben, ridtur om magen håller och lite allmänt småfix.
´Ha en skön dag
Bubblan

18 november 2011

Stackars pållen!

Min lilla gubbe eller snarare min äldsta häst har skadat sig i hagen. En sena är svullen men fästena till den verkar vara fina. Veterinären är jättepositiv o det känns gott. Så nu blir det boxvila i minst 10 dagar o sen får vi se. Men utan några mediciner så gick svullnaden ner rejält på ett dygn så jag ser ljust på tillvaron.

Nu ber jag lite om ursäkt men eftersom det är min blogg så skriver jag vad jag själv tycker här. Det finns saker som förvånar mig. Ringde distriktsveterinären igår. Deras kommentar när jag beskrev skadan var typ ja vi kommer o avlivar hästen imorgon. Kändes ju sådär bra att höra på telefon. Sedan skrev jag ett litet inlägg på Facebook om att min häst hade trolig senskada, genast börjar ett antal av mina bekanta prata om alla hästar som de fått avliva på grund av liknande skador. Om hur viktigt det var att kasta sig iväg till djursjukhuset o undersöka hästen från topp till tå annars skulle det vara avlivning på stört. Känns ju superbra att höra. Ja visst jag kan förstå att man som vän vill komma med positiva o bra förslag om vad man kan göra men att börja rabbla alla hästar som hit o dit dött av liknande skador kändes inte direkt tröstande som alla verkar vara i alla andra fall. jag blev jätteledsen o besviken. har typ lipat hela gårkvällen o flera gånger idag. Jag tänker inte skriva mer om hur det går för min häst på FB. Det blir här i bloggen istället. Negativa minnen om hästar som dör kan ni bespara mig här, de kommentarerna kommer jag att låta bli att publicera. Så är det. Om det nu är nån som känner sig stött så varsegod, min blogg mina åsikter!!! Jag är jättebesviken på alla som inte visar lite moraliskt stöd när man går igenom något svårt. Det gör ju alla annars så varför inte idag kan man undra. Just nu känner jag att jag skiter i vilket jag klarar mig ändå!

Nåväl har också varit på julmarknad idag och ätit lussekatt. Riktigt trevligt, gott sällskap i form av min hovslagarr med familj hade vi också. Vi hade en supertrevlig kväll, skönt efter allt elände jag haft de sista dagarna. Nu ska vi bara ta tag i lite runtomkring livet så blir det nog bra också.
Gonatt!
Bubblan

14 november 2011

2-0

Idag känns det lite som att vinsten är på min sida. För att ta saker i rätt ordning så vet du kanske om du brukar läsa min blogg att jag kämpat för att bli snittad i samband med födseln av det barn som jag bär i min mage just nu. Detta har jag ju fått godkänt sedan tidigare. 1-0 med andra ord. i natt vaknade jag dock av att jag grät, hela ansiktet var fyllt med tårar. Kanske berodde det på att jag läst om hur snittet kommer att gå till. Jag har kass smärttröskel. Så det känns hemskt bara det även om ryggmärgsbedövningen tar det just i själva operationen. men efteråt. Hur som helst vaknade jag iaf ca kl 3 i natt av att jag grät. Inte en alldeles härlig känsla.

Mitt önskemål är ju givetvis att bli sövd, jag vet att det finns risker med det men jag tänker ändå att det är värt det. Jag vill inte fortsätta vara den ledsna människa jag varit efter min dotters födelse. Det har påverkat mitt liv mer än det borde och jag tycker att nu är det min tur att få det som jag vill eftersom det faktiskt är något som är nåbart. Eller åtminstone borde vara det. Jag hoppas att sjukvården ska fortsätta lyssna på mig.

Så till match nr två. Den vann jag också och äntligen har jag fått en sjukskrivning som varar lite mer än ett par veckor. Så nu blir det till att vara hemma fram tills förlossningen på heltid. Tur är väl det. Så nu kan jag äntligen satsa lite på mig och min kropp. Hålla ordning på blodsockret blir väl det stora jobbet men också att hålla sig i form. Sedan är det snart dags för att mäta hjärtljudet på bebisen två gånger i veckan. Barnmorskebesök typ en gång i veckan, Auroramottagning ( hjälp för förlossningsrädda ) och sedan ska jag fixa till mina ögon. De har fått lite bristningar av blodsockret under graviditeten så de ska lysas med laser. Riktigt läskigt om du frågar mig. Men det ska ju göras det också.

Så nu är det liksom två matcher kvar känner jag. 1 Ögonen , 2 Att bli sövd.

Som tur är jag envisare än en åsna så det kommer nog att gå bra. Men håll gärna tummarna :-D
Kramar
Bubblan

5 november 2011

Bildbomb

Här kommer för omväxlings skull en liten bildbomb med min gamla häst. han är världens bästa och idag trodde massor av folk att han var dressyrhäst. de blev rätt förvånde att höra att han tävlats både nationellt o internationellt i westernridning. det fick mig att skratta gott. Min fina medryttare var den som red och tog hand om killen idag :-)



 Det är inte jag på bilden, så vet ni det :-D

Vinst!

Ja det känns faktiskt lite som om jag har vunnit. Högsta vinsten, nä inte riktigt men iaf. Jag har under flera veckor kämpat mot min läkare. Förklarat, lipat och varit mer eller mindre arg. Så nu efter ett antal veckort, typ tio- tolv veckor har de äntligen fattat. Hur skraj jag är och vilka enormt djupa spår min förra förlossning satt i mig. Detta har nu gjort att jag får kejsarsnitt. Visst det är en jättestor operation med massa risker men det känns ändå bra. Jag vill inte göra om min förra förlossning på 42 timmar hur som helst. det här känns mer kontrollerat och lite lugnare måste jag säga. det är som ett stort lugn har lagt sig i hela vår lilla familj. kanske kan jag få nöjet att faktiskt uppskatta första tiden med vår nya lilla familjemedlem och inte bara vara ett trött vrak i flera veckor. Tjoho för att man är så grymt envis :-D

På hemmaplan är svärföräldrarna på besök och en miljard saker blir fixade. Känns gott. Jag känner mig så handlingsförlamad när jag varken orkar eller kan fixa grejer. I vanliga fall är jag ju rätt driftig och har hundra järn i elden. men inte med magen i vädret. Då blir man lite begränsad och får tänka sig för.

idag är en ganska spännande dag för övrigt. Min nya medryttare ska iväg med min äldsta häst på Hubertusjakt. De ska var med i en lady klass och rida omkring ute på ägorna till ett litet slott här i närheten. Tydligen får de något gott att dricka och första priset är en flaska vin :-) Kul idé. De mer ´vågade typerna kan ge sig av och hoppa terrängbana med hinder på 60-90 cm. Undra om arrangörerna tänkt på att de flesta är vana att hoppa inomhus och att en sådan här aktivitet kanske inte lockar de riktigt duktiga ryttarna. Varför inte bjuda på små lätta hinder och göra det roligt för måååånga att vara med istället. Eller tänker jag helt fel? Vad tycker du? Hindren skulle tydligen vara allt mellan vanliga hinder till stockar och diken. Usch hoppas verkligen det går bra och att det inte händer några olyckor på allt halkigt gräs som det är nu. Speciellt eftersom det tydligen inte fanns någon väg förbi hindren. Jag tänkte iaf fara dit och kika och heja på stallgänget. Ska försöka fånga in dem på några bilder också :-)
Ha en grymt bra dag och var rädda om er
En morgonpigg Bubblan

2 november 2011

En ny dag!

Usch va jag känner mig hängig. Vaknade av att jag hade så ont i kroppen att jag inte kunde röra mig. En tablett hjälpte dock o sen blev det lite fart på mig. Tog mig för att ringa o boka en tid hos frisören. Sista veckorna har jag bara tittat mig i spegeln o suckat. Nu känns det lite bättre. Jag ska bara färga om håret så blir det nog fint. Tjejen som klippte mig var dessutom kompis med typ alla våra grannar så vi hade massor att prata om. Jättetrevligt!

Innan var jag på lunch med två av mina härliga tjejkompisar. Det blev mycket snack om ditt och datt och lite planer för nyår och andra roligheter, kul o ha lite att se fram emot.

Sedan bar det av till affären för att handla. Det blev mycket frukt och grönt. Muuuuums. Jag har cravings på allt som är grönt. Mkt gott och nyttigt. Har idag ätit säsongens första apelsisn och sett massa julskyltning. Känns lite tidigt men det känns ändå bra på något sätt. Snart når jag mitt mål att jobba ända fram till jullovet, men det känns lite avlägset ännu. Det är så mkt när man är gravid och diabetiker. Det är inte alldeles lätt, men jag kämpar på så gott jag kan.

På hemmaplan håller vi på att förbereda en liten överraskning imorgon. Jag lovar o skriva imorgon kväll o berätta hur det gick med den :-) Roligt ska det bli hur som helst!

Så tills imorgon, var rädd om dig!
Bubblan

PS Muntrar upp med en bild på världens snällaste och finaste hund, min und så klart. Finsk lapphund om du funderade på det :-)

1 november 2011

Upp o NEEER!

Alltså det här med graviditetshormoner är inte o leka med. jag känner mig helt hängig och bara gråter. För allt o inget o för saker som faktiskt är allvarliga. det känns verkligen som jag ränner ut och in på sjukhuset stup i kvarten. Av alla möjliga skäl. hit o dit. Väntar på besked om jag ska få kejsarsnitt eller inte. Känns som om det tar en jävla (ursäkta språket) tid. Jag har tjatat sedan i graviditetsvecka 8 om att jag vill ha snitt, Nu är det snart vecka 23 och jag vet ingenting ännu. jag hade ju en tuff förlossning sist och sviterna av den gör att livet varit tufft och nu är det typ olidligt. Det blir värre och värre för varje dag. Och ingen hjälp får man. Det tar tid oc mer tid. man bara väntar och väntar. De tycker att man är rätt knäpp och att jag inte vet någonting om min kropp. det var lika dant förra gången när vår dotter kom. Då gissade jag fel på 4 dagar när hon skulle komma och hon kom för tidigt. Något som tydligen inte är så vanligt för förstföderskor som jag var då. Ännu kan jag inte gissa riktigt men jag har mina känningar. Värkarna kommer ju mer och mer för varje vecka så att jag skulle vänta tills vecka 40 det lär ju inte hända. Nä nu får vi byta till något muntrare samtalsämne.

Jag var iväg och tävlade lite i helgen. Första klassen fick jag 69 av 70 möjliga poäng men blev diskad på grund av att jag hade ett gäng band i svansen. Konstigt tycker jag med tanke på att jag haft det på internationella och nationella tävlingar och då fått beröm av domaren. Denna domaren påstod att det skulle störa hästen. Då undrar man hur man kan prestera så nära maxpoäng om hästen verkar störd. Det verkar helt galet.

Sedan blev det tre klasser till med en 4, 5 och 6 plats. Jag är supernöjd. Domaren var dock på alla och klagade stup i kvarten. Jag tänker inte tävla för henne igen. Hon verkade inte riktigt klok. Detta instämde en god vän till mig i som vunnit EM på sin häst. Hon sa att hon inte hört talas om något galnare typ. Kändes mycket bra att höra.

På hemmaplan är det ganska lugnt. Livet flyter på lite. Stallarbetet flyter. Jag har hittat en supergullig medryttare till min äldsta häst och det behövs ju med tanke på att magen växer. Nu ska vi bara lyckas göra en plan för hur vi ska göra med hus och hem när vi är på BB. Känns som om vi behöver åka hem så fort det bara går.

Tills nästa gång!
Bamsekramar
Bubblan