1 november 2011

Upp o NEEER!

Alltså det här med graviditetshormoner är inte o leka med. jag känner mig helt hängig och bara gråter. För allt o inget o för saker som faktiskt är allvarliga. det känns verkligen som jag ränner ut och in på sjukhuset stup i kvarten. Av alla möjliga skäl. hit o dit. Väntar på besked om jag ska få kejsarsnitt eller inte. Känns som om det tar en jävla (ursäkta språket) tid. Jag har tjatat sedan i graviditetsvecka 8 om att jag vill ha snitt, Nu är det snart vecka 23 och jag vet ingenting ännu. jag hade ju en tuff förlossning sist och sviterna av den gör att livet varit tufft och nu är det typ olidligt. Det blir värre och värre för varje dag. Och ingen hjälp får man. Det tar tid oc mer tid. man bara väntar och väntar. De tycker att man är rätt knäpp och att jag inte vet någonting om min kropp. det var lika dant förra gången när vår dotter kom. Då gissade jag fel på 4 dagar när hon skulle komma och hon kom för tidigt. Något som tydligen inte är så vanligt för förstföderskor som jag var då. Ännu kan jag inte gissa riktigt men jag har mina känningar. Värkarna kommer ju mer och mer för varje vecka så att jag skulle vänta tills vecka 40 det lär ju inte hända. Nä nu får vi byta till något muntrare samtalsämne.

Jag var iväg och tävlade lite i helgen. Första klassen fick jag 69 av 70 möjliga poäng men blev diskad på grund av att jag hade ett gäng band i svansen. Konstigt tycker jag med tanke på att jag haft det på internationella och nationella tävlingar och då fått beröm av domaren. Denna domaren påstod att det skulle störa hästen. Då undrar man hur man kan prestera så nära maxpoäng om hästen verkar störd. Det verkar helt galet.

Sedan blev det tre klasser till med en 4, 5 och 6 plats. Jag är supernöjd. Domaren var dock på alla och klagade stup i kvarten. Jag tänker inte tävla för henne igen. Hon verkade inte riktigt klok. Detta instämde en god vän till mig i som vunnit EM på sin häst. Hon sa att hon inte hört talas om något galnare typ. Kändes mycket bra att höra.

På hemmaplan är det ganska lugnt. Livet flyter på lite. Stallarbetet flyter. Jag har hittat en supergullig medryttare till min äldsta häst och det behövs ju med tanke på att magen växer. Nu ska vi bara lyckas göra en plan för hur vi ska göra med hus och hem när vi är på BB. Känns som om vi behöver åka hem så fort det bara går.

Tills nästa gång!
Bamsekramar
Bubblan