Det känns som om jag inte gör annat än gråter just nu. igår grät jag typ hela kvällen. Alla folk är så negativa till min hästs skada. Visst folk försöker komma med goda råd om ditten och datten. Men lite positiv energi hade ju inte skadat. Tur att det finns någon enstaka människa som är sådan iaf. Det är väl det man får leva på :-D i övrigt känns det som om jag bara lipar så fort någon nämner min häst eller hans namn. O tårarna verkar aldrig ta slut. Hur som haver så får vi se vad medicinering ger o sen får vi bestämma om han ska avlivas eller inte. Lugnt och fint ska vi nog får tillbaka honom på benen tänker jag. Det är ju liksom inte bråttom heller eftersom jag ändå inte jag ändå inte kan rida något alls just nu. Tjocka magen är ju ivägen. Det får ta den tid det tar.
Igår var jag iaf ute på en himla trevlig tur med min andra häst och en riktigt god vän. Det känns som om vi känt varandra i hundra år fastän det inte är så. Sådana vänner ska man vara rädd om. Vi tog typ världens längsta skrittrunda, härligt o trevligt på alla sätt och vis. Lite energi som behövs för att orka med allt annat.
Nu längtar jag iaf tills nästa helg då blir det en tur till Globen horseshow och kvällsshowen. Har önskat åka dit i flera år men äntligen fanns chansen. lite typiskt att behöva åka hemifrån när hästen är sjuk men roligt ska vi ha jag och min väninna.
Nä nu ska jag vila lite, sedan blir det tre tjugominuters skrittprommenader med grabben, ridtur om magen håller och lite allmänt småfix.
´Ha en skön dag
Bubblan
