December har verkligen varit en tuff månad. Jag har inte ens orkat tänka på att uppdatera någon form av blogg. Men nu så! Det har verkligen känts som att jag bara ville lägga mig ned och dö. Jag hade feber i fyra veckor o snörvlade i sex veckor innan min BM sparkade iväg mig till doktorn. med en penicillinkur i kroppen modell mastig så blev jag som en ny människa... i ett par timmar.
Jag fick smärtor i min rygg, modell jag hade svårt att stå upp. Smärtorna spred sig till magen och blev värre och värre och värre. Till sist kunde jag varken, stå, gå eller sitta mer än någon minut i taget. Jobbigt läge var ordet. Min snälla svärfar kom på besök o skulle vääääldigt försiktigt klappa mig på magen o berömma den. Jag bara vek mig som en fällkniv. Tårarna sprutade åt alla håll och han undrade vad som hänt. jag vet inte sa jag. Det tog mig någon timma att få ordning på kroppen igen efter detta. Till slut berättade jag läget för barnmorskan, jag grät ju varenda gång jag skulle dit eftersom det var ett par hundra meter att gå. Det gjorde så ont att det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Barnmorskan blev konfunderad, skickade akut in mig till flera läkare men ingen hittade felet. Till slut fick jag tid till en neurolog. Vägen till neurologen var lång från bilen o jag grät redan när jag kom fram. Att sedan sitta på en hård stol i 40 minuter utöver planerad tid var ingen höjdare. När jag väl fick komma in sprutade tårarna och jag nästan skrek -Hjälp mig!!!
Efter en lång o noggrann undersökning konstaterades det att man inte riktigt vet vad felet är men att det troligen är nerverna i min mage som blivit överbelastade av tyngden från bebisen. Om det går över vet vi inte inte heller om det eventuellt blir värre. Men jag fick iallafall en remiss på en rullstol för att kunna ta mig fram. Så numera är jag mer hjulbent än vanligt ;-)
Livet på jul är inte alldeles lätt men det hjälper verkligen. Jag blir inte lika trött och kan ta mig ut i världen. Att bara ligga i soffan o se på TV har jag för länge sedan tröttnat på. Smärta har jag fortfarande men inte riktigt lika mycket om jag sköter mig och använder rullstolen. Struntar jag i det så har jag så ont att jag bara gråter. Det gör väl ungefär lika ont som när jag blivit snittad med vår dotter men det finns inget smärtstillande som hjälper.
Så nu får man planera allt med lite mer tid för armstyrkan är inte på topp ännu. det tar lite tid att veva sig fram i korridorer på sjukhuset och ute på allt grus. men jag kan och jag vill. Har testat tillgängligheten på flera ställen i närheten och sämst är faktiskt våra stads sjukhus skrämmande nog. Men jag blir oftast trevligt bemött och folk är hjälpsamma. Med ett leende kommer man långt.
Dagarna består av sjukhusbesök och fler sjukhusbesök, räknar med att jag lägger ca 1000 kr per månad i bar p-avg på sjukhuset där jag är tre dagar minst i veckan. Puuhhh.
Imorgon blir det iallafall en lugn dag med lite besök av en god vän som ska hjälpa till med hästarna och vår goa vovve så han får en promenad. Härligt med hjälp! Det behövs just nu !!!
Kram
Bubblan
