11 juni 2011

Brev!

Det här kommer att bli ett lite annorlunda inlägg, jag har varit hos en vän till mig idag. Hon gav mig rådet att skriva ett brev och sedan slänga det, jag tänkte lite annorlunda så jag skriver det här istället. Brevet handlar om hur jag haft det på mitt jobb det här året.


Bästa Du!
Jag älskar mitt jobb. Det är det bästa jag någonsin gjort att bli lärare, det känns så RÄTT!!!! Jag vet att jag kan förändra ungdomars vardag och framtid till det bättre. Det är jag bra på. Jag ville bli lärare redan som mycket liten. Grannarnas barn blev redan tidigt utsatta för mina lärarfasoner. Jag lärde någon eller några att läsa lite redan som mycket ung. Viljan att bli lärare var det enda som fanns där. Visst drömde jag som många andra att bli ridlärare, cirkusprinsessa och veterinär, men innerst inne visste jag att det var lärare jag skulle bli.

Min egen skolgång var inte den allra bästa, jag blev slagen, misshandlad både fysiskt och psykiskt från förskolan till sista året i gymnasiet. Lärarna såg det men gjorde ingenting. De såg när jag blev sparkad ned för trappor, slängd in i stenväggar med huvudet före, fick en kockkniv mot halsen, sparkad, slagen och skriken glåpord efter. Jag visste redan då att så här får det inte vara och man kan som vuxen och lärare göra ganska mycket för att förhindra att det händer. Jag visste att om jag började att förändra skolans värld så skulle i alla fall några elever få det bättre.

Så har jag fortsatt att utbilda mig och jobbat på att hjälpa olika unga människor till en bättre vardag i skolan. Ibland går det bra och ibland kommer vi bara ett litet steg på vägen. men i alla fall ett litet steg.

I höstas började jag på en ny skola. Det är hemskt roligt att jobba där, men vissa saker förvånar mig. Jag har aldrig varit med om att bli så respektlöst bemött. Jag är inte van att elever pratar rakt ut och inte tystnar när man säger till dem både en och flera gånger. Jag är inte van att man som elev fullständigt ignorerar att göra de arbetsuppgifter man får. Att man som elev kan slå och sparka på en lärare. Hade det varit utanför skolans värld hade jag nog slagit tillbaka men i skolans värld får jag knappt säga ifrån för då blir man anmäld. Så i skolans värld spelar mina blåmärken som lärare ingen roll. I år har jag blivit utsatt för att elever utsätter sig för direkt fara i min sal och fullständigt struntar i att lyssna när jag säger till dem att de kan skada sig allvarligt eller dö av sitt beteende. Då är det mitt fel att att jag blir arg och det är jag som får skit för det. Jag får skäll för att jag kräver att eleverna ska göra sina uppgifter så att de når målen. När de sedan inte når målen så är det också mitt fel.

Föräldrar som ringer och skriker åt mig i telefonen förväntas jag bemöta med vänlighet och glädje, de förväntas alltid ha rätt och jag förväntas vara den onda människan.Vad jag säger eller gör ska granskas utifrån ett misstänksamt perspektiv. Jag förväntas alltid göra fel och vara den sämsta läraren som finns. Jag förväntas få sparken, Föräldrarna kan hota mig till livet och jag förväntas acceptera det som en del av mitt jobb. De kan ringa hem till mig när som helst och skälla, extra gärna en sen fredagskväll. Det är en del av mitt jobb, för jag är LÄRARE. Sedan ska jag helst ha så låg lön som möjligt och ha tusen arbetsuppgifter. Men...

...vad vill ja då.
Är det någon som har frågat mig?
Nej!
Är det någon som bryr sig om vad jag känner eller tycker?
Nej!
Är det någon som tror på mig och min version av historien?
Nej!
Är det någon som vill höra min version?
Nej, absolut inte!!!!!

Jag vill... att mina elever ska lyckas med sina studier, jag vill att de ska nå målen i sina ämnen. Kunde jag skulle jag sätta MVG på alla elever. För jag tycker de är fantastiska. Jag hatar att skälla på elever. Det är det värsta jag vet. jag vill vara en snäll lärare och jag är det när jag får chansen, så ge mig den chansen! Jag hatar att höja rösten, men  ser inte någon utväg. Jag får panik när jag inser att mina elever är på väg mot att inte nå målen bara för att de inte vill eller orkar. Jag älskar att hjälpa mina elever. Jag älskar att ge dem stöd, lyssna på dem och komma med ett och annat gott råd. Lite små historier om hur tokigt livet kan vara och vad man kan göra åt det. Men just nu får jag inte den chansen. Jag ges inte chansen att vara varken snäll eller omtänksam. Paniken byggs upp inom mig och jag ser ingen utväg. Jag vill bara ge upp och försvinna upp i ingenting. Jag prövar alla vägar men hittar ingen väg ur min labyrint. Andningen blir ansträngd, jag får inte luft. Jag river mina händer blodiga inombords när jag försöker klättra upp ur livets hårda, mörka brunn. Men jag kommer inte över kanten.

Vad är vägen framåt?
Det vet jag inte.
Hur kommer jag vidare?
Det vet jag inte.
Hur kan jag hjälpa dem som inte vill bli hjälpta?
Det vet jag inte.
Hur kan jag få dem att lyckas som inte inser att de håller på att misslyckas?
Det vet jag inte.

Men ett vet jag jag tänker inte ge upp. Jag hoppas på lite hjälp från de som står eleverna nära. Jag hoppas att jag ska hitta min inre styrka tills i höst och ladda för att förklara ytterligare en 1000:de gång att jag vill finnas där och hjälpa dem att lyckas i sina liv.

Jag ger aldrig upp. Nu är det min tur att stå stark i livet, kliva på med starka steg med moln under fötterna och gå vidare in på ett nytt moln, en ny stig. Framåt! Uppåt! Jag vill, jag kan, jag ska!!!!
Bubblan

PS Lägger med en låt som spelades massor på niornas fest förra året. Vi dansade och hade himla kul. den kvällen glömmer jag ALDRIG! <3 <3 <3

ghttp://youtu.be/h3S4dBk4E1g