Ett litet...

Tänk vad små saker kan göra en glad. Idag var en sån dag. Onsdagar så städar jag alltid hela huset. Vi bor i ett rätt stort hus.

297 kvadratmeter närmare bestämt om man räknar alla tre våningarna. Tre toaletter och ett stort kök. Det tar en stund att städa vårt hus som du säkert förstår. Men en gång i veckan ger jag mig i kast med denna uppgift. Det måste ju göras nån gång hur som helst. Så på onsdagarna tar jag mig an denna ibland något övermäktiga uppgift. Jag börjar på övervåningen och jobbar mig nedåt så att säga. Alla golv dammsugas, sängarna bäddas och byts lakan i, golven och toaletterna skuras. Efter övervåningen är det lunchpaus o sen gör jag de resterande två våningarna. Dagen avslutas med att köra ett antal tvättmaskiner. Som tur är kommer min lilla mamma o håller mig sällskap o räddar upp mina goa barn på eftermiddagen. Just nu har maken beodrad övertid och den gör han på onsdagarna. Det betyder att han kommer hem strax före kl 22. Då har jag satt mig till ro i soffan, båda barnen nybadade och fikat är påsatt. Glöm inte heller att tända myspysbelysning som i vårt hus innebär värmeljus. Sedan är det dags för veckans höjdpunkt...Game of Thrones. En mycket bra serie som går på SVT just nu. Gillar man fantasy älskar man antagligen det här.Det gör vi!

Nåväl nu vet du ju vad jag gör på onsdagar men det var ju inte alls det som det är inlägget skulle handla om. Idag fick jag ett SMS från min gamla elev, när har du tid o fika löd det. När som helst när det gäller dig svarade jag. Max 20 sekunder senare ringde min telefon o på fredag får jag besök. Min gamla elev har nämligen tagit körkort idag. Gissar att jag blev SMS:ad ganska snart efter att lappen fanns i elevens hand. Så stolt o glad man blir när man får såna små meddelanden och fint besök. Det är snart två år sedan jag hade den här eleven men vi hörs fortfarande vid o ses ibland. Men så glad jag blev för att jag är en av de första som får besök. Så tänk på det. Skicka ett litet...meddelande till nån du bryr dig om och förgyll den personens dag. Tack D för ditt SMS idag o för att du fortfarande värdesätter sällskap från en gammal tant som jag!

Kram

Bubblan

Isaksbo Fancy

Idag fick jag lite kommentarer på Facebook på en bild på mig och min gamla häst. Att han var lik en häst jag en gång hade hand om. Den hästen hette Isaksbo Fancy. Det var en morganhäst med ett hjärta av guld. Hon hade fin härstamning och var en pigg liten dam. I början när jag var i stallet så tittade jag ofta på henne och drömde om att en dag få rida henne. men eftersom jag var ny på stället så fick jag så klart rida den lite lugnare hästen Queen.

 Hon var också fantastisk på många sätt. Tryggare och lugnare än alla hästar jag känt tillsammans. Inget skrämde henne och överallt kunde man rida. Bilar tutade, motorcyklar brummade inget brydde hon sig om. Vi hade grymt roligt ihop och det var på henne jag fick mitt livs första galopp utomhus, det gick alldeles för fort men spännande var det. Jag blev riktigt rädd men på något sätt kände jag att jag ändå kunde vara trygg med henne och det visade hon många gånger sedan.

Men innerst inne visste jag att mitt hjärta slog lite extra för Fancy. Jag smög mig ibland in till henne och borstade lite på henne. Mockade hennes box liiiiite extra noga o såg till att hon också fick ett bett på mitt äpple när ingen såg.

Så en dag blev jag tillfrågad om jag ville rida henne. Jag svara så klart ja men innerst inne var jag lite rädd. Jag visste att hon inte var alldeles enkel att rida men jag hade ju längtat så. Jag insåg väldigt snabbt att det skulle ta tid att lära sig rida denna dam. Hon skrittade dubbelt så fort som alla andra hästar i stallet, först fick man gå annars dansade hon fram. Trava kunde hon och ibland flög hon fram i något som jag aldrg ridit varken förr eller senare. Kanske var det pass, kanske var det en av den mest ökade traven jag sett på en tregångare. Fort gick det men man satt aldeles stilla i sadeln. Sadeln förresten den var rolig, hon hade en sadel med nakna damer på, den var grymt skön att rida i och folk frågade ofta varför jag som tjej red i den. men det spelade ingen roll för mig för den passade ju på världens bästa häst.

På bilden är jag nog ca 19 år gammal så det är ju ett tag sedan. Fölet vid sidan heter nog Zigenarkungen om jag minns rätt.

Fancys föl, hon hade några genom åren jag red henne, fick alltid följa med ut när de blivit lite större. Det blev trygga lugna hästar som var vana med det mesta. Bilar, andra hästar o långa galopper i skogen allt var de vana vid. Fancy och jag kom bra överrens men det var svårt att få henne att galoppera lugnt. Jag tjatade en del på ägaren och till sist fick jag ta med mig henne på kurs för en känd westerntränare. Det var första gången jag red ridlektion i westernridninng. Spänningen var fullständig! Att få åka iväg med en häst som om den vore ens egen, vilken fantastisk känsla. Jag ägnade all min vakna tid till att se till att Fancy hade det bra. Vi gav oss ut på en tur till stället där jag red för allra första gången. En lyckokänsla att vara tillbaka där o rida alldeles själv. Jag ska berätta om min första tur på en hästrygg någon annan dag. Det skedde nämliigen på en polishäst ;-)

Kursen gick bra och Fancy visade sig från sin bästa sida. Hon visade att morganhästar är lugna och fick hjälpa en av polishästarna i samma stall att visa att vissa saker faktiskt inte är farliga. Stolt som en tupp var jag, men så vet jag ju att polishästarna i USA är morgaqnhästar. Fancy visade också hur barrelrace går till, fort gick det och styra behövde man inte för mönstret, det kunde hon alldeles själv. 

Historierna om mina och Fancys äventyr är många men jag minns henne som min läromästare. Hon visade mig att tålamod lönade sig. Vi gick från en stoppsträcka på 1000 meter till 2 meter på ett år. Henne kunde man lita på i alla lägen, när jag en gång trillade av så var hon där o kollade att jag var ok, stod stilla tills jag satt upp igen, men sen var det full rulle igen. Hon älskade att bli borstad och när man tvättat henne så såg hon lite stolt ut över hur vacker hon var. Hon mötte mig alltid i hagen o lade gärna upp huvudet på min axel. 

Fancys och mina vägar skiljdes åt efter ett par år. Senare fick jag höra att hon somnat in så jag träffade henne aldrig mer. Men jag köpte gården som hon en gång stod på, utanför mitt fönster där jag sitter idag och skriver ligger hon. I helgen ska jag plantera det vackraste äppleträdet jag kan hitta på den platsen som en påminnelse om den vänskap vi en gång delade. Älskade Fancy! Tack för allt du lärde mig,  utan dig hade jag inte hållit på med westernridning idag och vem vet om jag ens ridit. Du gav mig glädjen att hålla på med hästar och lärde mig deras språk. <3

Bubblan

Min min är ju inte den vackraste men så här såg vi ut, gården ser ju lite annorlunda ut idag men det är samma ställe :-)

Ammning!

Idag blev det två inlägg eftersom jag lagrat ett gammal inlägg o inte hunnit publicerat det. Surställen fungerar utmärkt :-)

Pratade med en vän om ammning idag och tänkte filosofera lite över det. När jag fick miin dotte för fem år sedan så var ammningen en mardröm. Jag hade riktigt ont i kroppen efter en jobbig förlossning och kejsarsnitt. Detta gjorde att jag inte kunde röra mig fullt ut och att sitta upp och amma fungerade helt enkelt inte. Allt gjorde ont och mjölk hade jag dåligt med. Lilltjejen bara skrek och livet kändes som en mardröm. Hon föddes på en torsdagsmorgon och på söndagen åkte vi hem. Jag var trött på att alla kom o slet i mina bröst och ingen hade någon som helst plan för hur vi skulle få ammningen att fungera. När vi kom hem testade vi det mesta, jag ljuger nog inte ens när jag säger att jag prövade att amma upp och ned. Till slut efter ca två veckors övande och prövande fick jag det hela att fungera. Skam den som ger sig men jag förstår att folk ger upp med det här.

När nu min lille kille kom så visste jag ju hur jag skulle göra men det svåra var att lära honom eftersom han var lite svag efter förlossningsäventyret. Lika envis som sist så kämpade jag med sondning och amning. Pumpade med pump och sondade, dag som natt. Till sist gick det och nu äter han helt själv. problemet nu är väl att jag måste amma så mkt. Cirka två gånger på natten, ett par timmar på förmiddagen, ett par kortisar mitt på dagen och sedan ammar jag från kl 17 till 23 eller 02 varje dag. jag ska villigt erkänna att detta är det svåraste "jobb" jag någonsin haft. Ibland gör det skitont och man måste göra det hur trött man än är. Men det är också mysigt att få vara sitt barn så nära och hjälpa det att växa till en stor och självständig människa. Ammning är världes svåraste men härligaste jobb. Ge det tid!
Kram
Bubblan

PS Bilden är från en av de första gångerna Smul och jag möttes <3

Att vara hemma!

Ja jag vet att inläggen inte direkt haglar in här på bloggen men det beror nog mest på att jag inte hinner allt här i världen. Dagarna går åt att ta hand om barnen, pyssla med hästarna o hålla ordning på huset. Hinner man sova så har man tur. Ett par nätter nu har det bara blivit sisådär tre fyra timmars sömn. Har man riktig tur hinner man sova en kvart mitt på dagen :-) Det är inte alldeles lätt att ha min lilla goda femåring hemma. Hon blir förstås uttråkad av att vara hemma så mkt men vi kan ju inte göra något annat. Skulle hon få vara på dagis är det risk att Smul faktiskt dör och det skulle jag inte kunna leva med som du säkert förstår. Därför gäller det att kämpa på även om vägen just nu känns väääääldigt lång. Vi försöker göra små utflykter men det är ju inte så lätt eftersom vi inte kan gå in någonstans. Vi har börjat renovera mitt gamla dockhus vilket vi båda tycker är skoj. om någon råkar veta vart man köper lertegel till dockhus billigt så hojta för usch va dyrt det är :-(

Idag kom vi iallafall på jag och min lilla tjej att vi ska ha surställen. Helt enkelt ett ställe dit man kan gå och sura om man är sur och arg. Sen när man har surat klart så ska vi gå och ge den andra en kram. Ska bli spännande att se om det fungerar imorgon.

Din sjukdom finns inte!

Ja ibland blir man förundrad. Har idag pratat med försäkringskassan för tionde gången eller något. De har äntligen inte betalat ut full ersättning till mig. Det ska bero på att min sjukdom inte finns. Det är nämligen så att jag svimmar när jag ammar. Inte speciellt praktiskt alls. Speciellt inte med ett barn på armen o ett större barn i närheten. Problemet är dessutom att det ibland kan ta en eller ett par timmar innan jag vaknar till. Det beror inte på varken blodtrycket eller blodsockret så min läkare är lite lätt förvirrad. Det finns ingen diagnos för det här, så läkaren kunde bara skriva vad som händer på mitt sjukintyg. Detta konstaterade tanten på försäkringskassan o alltså får jag ingen ersättning. De på försäkringskassan hade kommit fram att de aldrig hört talas om detta o alltså finns det inget problem. Jag måste ju ändå säga att det är bekymmersamt att ligga avsvimmad ensam hemma med två barn. Men det tyckte inte tanten. För hon tyckte att jag kunde ha hand om barnen emellan jag svimmar. Men då funderar jag på att jag ammar ca varannan timma o svimmar lite då och då. Ska min make då fara fram o tillbaka från jobbet o hjälpa till när jag har svimmat. För då kan jag ju ta telefonen o ringa honom ;-) Maken föreslog i af att vi skulle skickar en DVD med Dr House så kunde tanten få se på lite konstiga diagnoser. Bra ide tyckte jag !!!

För övrigt när vi ändå pratar tv-serier måste jag bara säga att jag skarpt gillar serien Mot alla odds som går på SVT. Den är verkligen jättebra!!! En annan serie som vi fastnat fullständigt för här hemma är serien Game of Thrones. Det är verkligen en riktig nagelbitarserie. Det är så spännande så att det är alldeles andlöst tyst i 60 minuter varje onsdag hemma hos oss. Vad har du för favoritserie?

Dagen idag har förutom ett konstigt samtal till försäkrinskassan innehållit en härlig tur i solskenet med dottern o lilla hästen. Det är verkligen supermysigt att vara ute i skogen med min lilla tjej. Hon fick köra vagnen en massa idag o det klarade hon fint. Till hösten är hon anmäld till ridskolan, skruttigt dyrt men jag tror hon komemr gilla det skarpt. Shettisridskola blir det så hon får känna sig lite stor i stallet. Våra gigantiska hästar är lite för stora för henne.

Avslutar med ett kort på min goding.
kram
Bubblan

5 ÅR

För fem år sedan idag föddes min lilla dotter, eller ja liten å liten. Idag är hon fem år. Jag kan inte ens själv fatta hur fort tiden gått. En liten självständig tjej nästan jämt. Utom när hon är rädd för spöken o rävar o annat läskigt ;-) Jag är så himla glad för att jag har både en tjej o en kille. När jag var liten drömde jag om att ha en av varje och för femton dagar sedan gick det i uppfyllelse. Glad är ett ord som inte räcker till. Känns så härligt att få ha lite av varje. det ska bli så spännande att följa mina små godingar i deras liv. Hoppas att man kan vara lite till nytta som förälder när de blivit stora också. Ibland är jag väldigt glad för att jag är lärare och träffar barn och ungdomar av alla sorter, både de enkla och de svåra. Jag tror att jag kommer ha nytta av det som förälder. Men sedan sägs det ju att lärare är de besvärligaste föräldrarna också ;-)

Dagen har varit lite underlig i form av födesledagsfirande, alla paket blev inte riktigt inslagna och firandet blev i form av lite fulsång ( min sångröst kan man skämmas för helt klart ) och Hello Kitty glass. Jag tror vi får ta igen detta nästa år och fira vår tje ordentligt. Barnkalas är ju inte att tänka på eftersom Smul antagligen skulle dö om han fick en dagisförkylning. Så vi laddar med storkalas 15 feb 2013 :-)

Idag  har jag även hunnit med en tur ut i skogen med en av stalltjejerna. Hennes unghäst fick följa med på släp. Stackars kille, han fick verkligen jobba i våra galna backar, men han skötte sig exemplariskt. Även min lille kille jobbade superfint och var verkligen behjälplig hela tiden. Solen strålade så jag fick använda solglasögon, underbart!!!! Bifogar en gammal bild på vår coola tjej, också hon med solglasögon här. Gissar att hon är ca 3 år på bilden. Älskade barn!!!! <3

Kramar 

Bubblan

Alla hjärtans dag

Ja det här inlägget ska inte egentligen handla om alla hjärtans dag men jag kom inte på något bättre ;-) jag tycker alla hjärtans dag är ett rätt fånigt påfund, men visst jag kan tala om för mina älskade att jag älskar dem lite extra en sådan dag så de inte känner sig bortglömda i denna kommersiella yra.

Här hemma går livet vidare i sin gilla takt. Både jag o maken är oerhört trötta eftersom det gäller att mata Smul mitt i natten två gånger. Det tar tid eftersom man ska värma mjölk o amma o byta blöja o allt sånt. Men vi hoppas att det snart ska gå att amma helt o hållet. I natt slog han rekord den lille o ammade 30 minuter alldeles själv, duktig tycker vi men sjukvården tycker inte att det räcker. Hmmm, grrrr eller något. Nu har vi i alla fall hemsjukvård som kommer två gånger i veckan o väger honom o kollar sonden. Tre veckor trodde de att vi skulle få behålla den, jag bara längtar tills den ska bort. Stackars maken är så trött att jag nästan är orolig för honom. han går ju liksom inte på ammningshormoner som jag, fast jag är också rätt trött ska jag säga dig.

Det känns gott att vara hemma o kunna pyssla om hästarna också. Idag ska jag för första gången sedan i november gå vår runda med min äldsta häst. Den tar 40 minuter att gå, ska bli spännande att se hur jag orkar det. Som tur är får jag gott sällskap av en av våra goa hyresgäster. För övrigt har jag klurat en del på det här med tömkörning.


Här är en bild på mig o lillhästen i steg två av vår körning. Vi började med tömkörning ganska tidigt. Han var nog ett och ett halvt år och sedan höll vi på i ett år ungefär. När han fyllt två började vi med att dra släpa. Här på bilden är vår paddock som vi harvade ofta. I början med en vanlig EU-pall och sedan med harven du ser på bilden. Självklart finns det risker med att harva så här men jag har haft den otroliga turen att ha en extremt lugn häst. Varje steg har gått så oförskämt enkelt att både jag o andra har undrat. Det jag klurar på är hur mycket folk i allmänhet tömkör sina hästar. Gör de det för inridningen eller inkörnings skull. Jag gjorde det för inkörningens skull men insåg senare att jag hade väldigt god nytta av det i ridningen. Att sätta på både sadel o vagn har känts som en förlängning av tömkörningen och jag har haft min häst miljötränad tack vare tömkörningen redan i stegen som kom sedan.

Det här är en bild från vår allra första westerntävling. Lillkillen är riden ca 8 månader, maximalt 1 gång per vecka. Vi slog färdigutbildade hästar. Jag tror grundarbetet jag hade gjort verkligen hade nytta här. Vi kunde reglera tempo och hade fin styrning trots så lite ridning.

Sista bilden för idag är en bild på när vi kört ca 8 månader och var iväg på en rasparad. Det tog två timmar! att köra runt travbanan 2 varv men lillen höll sig lugn o fin. Många blev imponerade när de hörde hur ung min häst var då och hur lite han var körd. Bredvid mig i vagnen på bilden sitter hästens uppfödare som träffade honom för första gången sedan han flyttat till mig. Kändes extra kul att kunna bjuda på en tur med min underbara häst.

Så vart ville jag då komma som avslutning på detta inlägg? Jo jag tror att tömkörning är fantastiskt viktgit och att man har det igen hur många gånger som helst om man gör ett bra grundarbete med det. Vad tror du om tömkörningen???

Kram 

Bubblan

Crazy Horse Technique

Så nu ska jag hålla mitt löfte om att förklara detta en gång för alla. Jag får ofta frågan när jag jobbar som tränare vad vi ska göra med dessa hästar som inte kan hålla ett jämnt tempo utan bara ökar och ökar. Jag läste på och hittade den här tekniken på någon hemsida någonstans. När jag sedan letat så har jag inte hittat sidan igen tyvärr. Men nu ska jag hjälpa till och reda ut detta en gång för alla.

Visst har du suttit där en eller annan gång när hästen bara ökar och ökar från det tempo du begärt. Inte speciellt roligt alls. Att sitta o slita i tyglarna tröttnar man på, att byta till skarpare bett och bromsa sig ur situationen ger sällan det resultat man vill ha. Så då är det här en teknik som fungerar. Jag har använt den på flertalet hästar i ca 5 års tid och varit jättenöjd med resultatet.

Först ska man kanske ta bakgrunden till att westenhästar ska gå jämnt och fint. det handlar ju om att cowboyen ska kunna arbeta och lita på sin häst. Har cowboyen begärt att hästen ska röra sig i ett visst tempo så måste han kunna lita på att hästen fortsätter i samma tempo så att ingen olycka händer. Därför är detta något som domaren tittar noga på i gernar som plesure och horsemanship.

Först får du bestämma vilket tempo du ska jobba med för dagen. Är det skritt rekommenderar jag att du leder din häst tills hästen är varm innan du sitter upp och kör denna övning. jag rekommenderar att man kör övningen som ett ensamt ridpass. Man ska ju inte stirra sig blind på klockan när man rider varje gång. Ibland får man vara nöjd med ett kortare pass och ta ett längre en annan dag.

Först rider du in på en stor volt. Se till att den är jämn och fint rund. Detta är viktigt. Vi antar att det är trav som är problemet. Du kommer fram i trav och justerar in det tempo du vill ha. Bestäm en hastighet som känns ok. Tänk på att ta en låg hastighet, det är oftast enklare. Om du tycker det är svårt att veta om och när din häst ökar ta hjälp av någon på marken. När du justerat in rätt tempo släpper du efter lite på tyglarna och ser till att du har den längd som du vill ha på tex tävling senare. Det som mest troligt händer då är att din häst kommer att öka tempot. Då gäller det att vara snabb som attans och vända rakt igenom volten. Rid tvärs över volten och fortsätt i samma varv. Det som händer är att din häst måste krympa vägen och då saktar tempot igen. Om det absolut behövs så bromsa lite med tyglarna men gå snabbt tillbaka till tidigare längd.

Sedan gäller det att ha tålamod. VARJE gång hästen ökar tempot minsta lilla så är det bara till att vända igenom igen.. Detta kan ta lång tid. Jag har hört folk som hållit på en timma första gången. Jag brukar få de flesta hästar att ge sig efter ca 20 minuter men det är ju högst individuellt. Det som gäller är att sätta en gräns för hur lång tid hästen ska klara att gå i samma tempo. Jag kan tycka att två varv på volten borde vara rimligt vid första tillfället. Men en del hästar är svårare än andra och då kanske det bara fungerar med ett varv. Varje ryttare känner ju sin häst själv bäst.

Om du nu är intresserad av att prova denna teknik med handledning så är det bara till att boka ett pass. Skriv en kommentar så kontaktar jag dig :-)

Jag tror förresten att det blir ett inlägg till idag med lite bilder från dagen. men det blir väl senare.
Ha dett gott så länge!
Bubblan

Kampen för ett barn

Har fått lite frågor idag så jag passar på att svara lite på dem.

Jo vi är kvar på sjukhuset. Det vi egentligen väntar på är att Smul ska gå upp i vikt och börja amma ordentligt. Han har en liten slang i näsan som kalla sond och det är den han får mat i just nu utöver det han orkar amma. det är verkligen en kamp. Jag känner att han kan amma men personalen trycker på mat genom sonden och då blir han trött, nöjd och glad. Vilket får till följd att han inte vill amma. Därför kämpar vi för att få komma hem och sköta oss själva. Amning är ju inte så lätt som man kan tro och man måste kämpa med det. men när det väl fungerar så är det hur bra som helst. Jag har så mkt mat just nu att de frågat om jag vill donera bröstmjölk. Självklart kan jag göra det, extremt roligt om man kan hjälpa barn vars mammor inte har så mycket mjölk som jag har.

Sen fick jag en fråga om hur det var med mina smärtor. Ska försöka förklara. Jag har sedan i december haft fruktansvärt ont i min mage. Min svärfar skulle klappa mig på magen dagen innan julafton för att berömma mig för magen. Många gör ju på det viset. Detta resulterade i att jag vek mig dubbelt och skrek rätt ut. Tårarna sprutade på mig i säkert 5 minuter. Stackars svärfar! Då insåg vi att det nog var något fel på mig. Jag fick undersökas av flera läkare på mödravården och de remmiteerade mig till en neurolog. Jag hade så ont att jag hade svårt att gå, stå och ligga ned. Alla sträckor längre än 25 meter var extremt smärtsamma. Till slut fick jag via rätt kontakter tag på en rullstol. ibland ska man vara glad för kontakter ;-) Neurologen kom förresten fram till att nerverna i min mage var antagligen överbelastade på grund av tyngden men hon visste inte säkert.

Sedan rullade jag omkring i min rullstol från början på januari. En god vän till mig håller på med sakarnorial terapi ( hoppas nu jag fick till detta svåra ord rätt). Helt fantastiskt vad detta har hjälpt mig. Rekommenderar den här typen av  behandlingar mer än varmt! Detta har varit det enda som har hjälpt mig. Smärtstillande har ju inte varit att tänka på eftersom jag var gravid. Dessutom hjälper inte vanliga panodil mot nervsmärtor.

Läkarbesöken fortsatte och en fredag var jag hos min läkare. Hon ringde sedan upp mig på måndagen och bad mig komma till sjukhuset morgonen därpå direkt eftersom hon var så orolig för mig. Det kändes väl sådär. men sedan blev det ju bra till sist i alla fall. Nu är smärtorna i magen borta förutom att jag har lite ont efter kejsarsnittet som var planerat sedan länge. Men det visste jag ju att jag skulle ha ont av sedan innan. Det som fortfarande är jobbigt är att gå längre sträckor. Jag har ju liksom inte gått så långt på över en månad. men jag tränar och använder rullstolen när snittet gör ont och jag blir trött i benen. Snart, snart ska jag kunna gå ut på promenad med häst, hund och barnvagn igen. Kanske inte samtidigt men i alla fall.

Här kommer lite bilder från dagen. Grabben har verkligen hur mkt hår som helst. Imorgon blir det till att ta det allra första badet här på sjukhuset. 

Äntligen får vi se mer av hans härliga ögon. De vakna perioderna blir längre och längre. Idag låg han och tittade på lampan väldigt länge.

Det killar i örat! Dessutom kan man dra i sondslangen. han verkar tycka att den är mest i vägen.

ÖÖÖÖhhh det var ingen som såg att jag försökte dra i slangen eller hur?

Vi bor högt, högt upp i sjukhuset nu och trots att jag har en extrem höjdskräck måste jag erkänna att utsikten är himla fin.

Nä gonatt på er kära vänner där ute. Imorgon lovar jag att jag ska skriva om något annat än min lille söte kille. Har lovat att förklara Crazy Horse Technique en gång för alla.

Kram på er från 

Bubblan

Här händer det grejer :-D

Hejsan !

Nu händer det saker. Det sista dygnet har gått i rasande tempo ska jag säga. Vet inte om jag berättar saker två gånger men då får du leva med det. Först togs respiratorn bort och Smul fick en CPAP. Den håller lungorna utblåsta med lite tryck hela tiden. Så att de liksom inte faller samman helt i varje andetag. Äntligen fick jag hålla honom lite :-D Dagen gick och alla värden blev jättebra. Sedan i morse kom vi upp till Smul. Helt plötsligt var CPAP:en borta. Massor av sladdar på magen var borta. Allt gick väldigt fort och vi kände att vi inte hängde med. Sedan vid lunch skulle vi helt plötsligt prova att amma. Det funkade väl sådär men vi provade i alla fall. Det extra syret togs bort. Allt kändes helt fantastiskt. jag blev utskriven från BB och sonen ska imorgon flyttas till ett annat sjukhus eftersom han behöver så mkt mindre vård. Känns helt galet att det gått så fort. Planen är nu att jag ska vara hemma på nätterna och att jag ska vara på sjukhuset på dagarna och amma lillkillen. Kanske kan vi få hemsjukvård men det vet vi mer om imorgon. Jag håller tummarna för det !!!

 Så här ser CPAP:en ut. Plus en del sladdar som mäter hjärtslagen, blodtrycket och syresättningen. I början tycker man att det läskigt med alla slangar och så. Men efter ett tag vet man vilka som är superviktiga att inte pilla på.

Sedan måste jag bara undra om du skulle ha ätit detta? Jag lade på locket o åt annan mat istället. Det här skulle vara potatismos, falukorv med pepparrot och tomatsås. Blääää och inte en enda poäng fick detta. Någon bord ge kocken som lagade mat i helgen på sjukhuset sparken. 

Ha nu en go kväll. Jag ska njuta lite av att vara hemma och ladda för morgondagens äventyr med att byta sjukhus :-)

Kramar

Bubblan

Idag var en lite jobbigare dag!

Idag var det lite jobbigt ska jag säga. De har dragit ner på mina smärtstillande mediciner. Så mitt på dagen satt jag o grinade på rummet för att jag inte kunde gå upp och byta blöja på sonen. Känns ju helt fånigt att lipa över ett blöjbyte men så var det i alla fall. Sen låg jag halvt utslagen i sängen några timmar med enorma smärtor. Som tur var har jag haft en riktigt härlig barnmorska idag. Hon trollade fram mer mediciner, som inte hjälpte, men hon försökte i alla fall. Hon hade dessutom haft hand om en bekant till mig för några månader sedan. så jag visade henne lite bilder på kompisens son.

Under hela tiden här på sjukhuset har jag haft stora bekymmer med min andning. Det byggs om här på sjukhuset och jag har fullständigt slemmat igen i luftvägarna. Jag hostar som en tok, det är inte jätteskönt när man är nysnittad. Ikväll gick det helt fel och jag fick värsta astmaatacken. Jag har haft astmaatacker i samband med allergi men det här var något av det värsta jag varit med om. Min stackars man såg helt förskräckt ut. Men efter en stund kunde jag andas igen.

Smul kämpar på hos sig. an har fått testa någon annan sorts andning, det ser ut som om han ligger o skakar. men det har gett fina resultat. Syrseättningen är mkt bättre. Så imorgon kanske de kan ändra tillbaka till vanlig andning o sedan koppla loss lite slangar. Jag blir så himla otålig. Jag hatar ju att vänta som de flesta av mina vänner vet. och det här vill man ju inte vänta på. Man vill ju bara krama på den lille kraken och höra honom skrika lite så man kan hålla om o trösta honom. Idag fick jag i alla fall se hans ögon. De är vackert mörkblå. han har hållit om mitt finger. Hoppas de kan väcka honom snart, snart, snart!!!!  Men har man väntat i 8 månader så kan man väl vänta ett par dagar till!
kramar
Bubblan

Smul är här!

Äntligen, kan man verkligen säga! vår lille son föddes den 1 februari. Smeknamnet är förstås Smul och ar med hans riktiga namn att göra. Ska försöka berätta och uppdatera så ni har lite koll på vad som har hät och vad som händer.

Jag har ju haft väldigt ont i min kropp en längre tid. Många läkare har tittat på mig och häromdagen ringde min läkare upp o vill att jag skulle komma in omedelbart eftersom hon var väldigt oroligt för mig och min kropp. Kändes ju sådär bra att höra. Tårarna sprutade förstås åt alla håll som du säkert förstår.

Nåväl in till sjukhuset morgonen efter och jag kände väl vad som komma skulle så väskan var packad och maken fick följa med i högsta hugg. Vi blev rätt snabbt uppskickade på förlossningen för läkaren tyckte inte att jag kunde ha det som jag hade det längre. Väl uppe på förlossningen fick vi vänta och vänta och vänta. Vid halv fem på eftermiddagen skulle vi få åka och äta men först skulle vi träffa barnläkaren. Vi väntade och väntade. Kl 21 beställde vi in mat från den lokala pizzerian, vi var outhäsrdligt hungriga vid det lagt. Läkaren kom ssedan vid 22 tiden då hade de bytt skift och en annan läkare än den som var insatt i vårt läge kom. Hon uttryckte sig mycket oklart och kunde inte svara på något alls kände vi om vi verkligen skulle plocka ut Smul eller inte. Men vi skulle få träffa en annan läkare. Vi väntade igen. Till sist blev kl 23.30 och då bestämde jag mig. Jag gick in i duschen och skrubbade rent mig för operation. Man ska ju tvätta sig med särskild tvål och så.

När väl läkaren kom en stund senare kunde han inte heller ge några svar på hur vi skulle göra. Men då tog jag beslutet- Jag orkar inte mer. Jag orkar inte åka hem och börja om. Vänta, ha så ont och plåga mig igenom ett par dagar till när man ändå inte trodde att det skulle göra varken till eller från. Vi fick åka in på BB och sova lite inför morgondagens stora händelse.

Det var nervöst, det förstår du säkert. Morgonen började tidigt med ny duschning och andra förberedelser. Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Till en början gick det jättebra men usc så otäckt det var. jag fick massor med lugnande men till sist bara skrek jag, ta bort mig!!!!! och då sövde de ner mig.

Vd som hände under själva förlossningen var att de fick skära lite extra i mig för att få ut Smul. Sedan blev det en väldig fart på läkarna och återupplivningsförsök fick göras. Maken slängde ut sig själv ut förlossningssalen och var allmänt rädd. Smul fick respirator och kom upp på Neonatalavdelningen.

Jag vaknade till liv och var rätt borta. Ont hade jag men nu "bara" av snittet vilket kändes skönt. Jag frågade flera gånger när jag skulle få träffa sonen men det tog tid. Till sist blev jag rätt arg för maken fick ju men inte jag. Sedan blev vi till sist ditkörda :-D

Denna lilla söta kille fick vi se där. Många slangar har han hit och dit men vi kände oss så lugna med personalen och deras kunskap så det kändes helt ok.

Sedan bar det av till BB för oss, jag hade grymt ont och läkarna och barnmorskorna var riktigt oroliga för mig. Men jag kämpade på. hade fått nåt lattjo dropp med morfin men det verkade bara göra att jag var helt borta. Jag var nästan okontaktbar och så livet lite från den suddiga sidan. Så de fick minska ner det ganska rejält vilket gjorde att jag fick ont istället. Sedan började droppet läcka och då blev det ju inte bättre om vi säger så.

Barnmorskorna som jobbar på Neonatalavdelningen sa att de aldrig sett någon ha så ont som jag hade det speciellt inte som besökte sitt barn. Men jag kämpade på och fick hjälp att rulla dit flera gånger. Kanske inte så konstig att man vill klappa på det lilla underverket.

Smul är för tillfället nedsövd men det verkar gå åt rätt håll. Alla värden utom syresättningen av lungorna är superfina. Så nu är det bara till att vänta på att det också ska fungera. Men läkarna tror att inom de närmsta två, tre dagarna så ska det fungera fint. Han har blivit mindre svullen i kroppen och börjat få igång systemet. Tydligen reagerade an på att de andra bebisarna i rummet skriker vilket är positivt.

Man kan inte annat än att bli grymt imponerad av de som jobbar där. Tydligen ska de ha 20 kvm per barn jag skulle gissa att smul har max 10 ögt räknat. Luften är superdålig och både jag och maken har blivit allergiska av att vara där. Det är varmt som i en bastu och vi ar båda torrhosta vilket inte är särskilt skönt när man är nysnittad.

På BB har jag kämpat på och igår blev jag riktigt sur. Jag får nån jäkla spruta för att jag inte ska få blodproppar och den gör SKITONT att få. Den ska jag tydligen få så länge jag är här, men om jag nu är här i flera veckor då tycker inte jag det kan vara motiverat efterom jag rör mer och mer på mig. Så jag betämde mig och gick och duschade. Rullade omkring i rullstolen, gick till matsalen och gick sedan två gånger helt själv upp till Neonatalavdelningen. Det är längre än jag gått sedan i december. Men lik förbannat fick jag sprutan. Grr! Imorgon ska jag kräva att få ett svar på hur länge jag ska få den, det måste ju finnas en medicinsk motivation tänker jag.

Gårdagskvällen avslutades iaf på ett riktigt härligt sätt. Smul blev överflyttade med slangar o allt på mitt bröst för första gången.  Det var härligt att få ligga där med honom på bröstet. även om han sover. Helt plötsligt hade han de lägsta värdena någonsin och personalen såg nästan förvånad ut. Så jag hoppas jag kan hjälpa honom med lite närhet imorgon med. Bidrar med en liten bild på vår första stund tillsammans :-)

Kramar från en lycklig
Bubblan

Konsten att lägga sig ned och dö....eller låta bli!

December har verkligen varit en tuff månad. Jag  har inte ens orkat tänka på att uppdatera någon form av blogg. Men nu så! Det har verkligen känts som att jag bara ville lägga mig ned och dö. Jag hade feber i fyra veckor o snörvlade i sex veckor innan min BM sparkade iväg mig till doktorn. med en penicillinkur i kroppen modell mastig så blev jag som en ny människa... i ett par timmar.

Jag fick smärtor i min rygg, modell jag hade svårt att stå upp. Smärtorna spred sig till magen och blev värre och värre och värre. Till sist kunde jag varken, stå, gå eller sitta mer än någon minut i taget. Jobbigt läge var ordet. Min snälla svärfar kom på besök o skulle vääääldigt försiktigt klappa mig på magen o berömma den. Jag bara vek mig som en fällkniv. Tårarna sprutade åt alla håll och han undrade vad som hänt. jag vet inte sa jag. Det tog mig någon timma att få ordning på kroppen igen efter detta. Till slut berättade jag läget för barnmorskan, jag grät ju varenda gång jag skulle dit eftersom det var ett par hundra meter att gå. Det gjorde så ont att det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Barnmorskan blev konfunderad, skickade akut in mig till flera läkare men ingen hittade felet. Till slut fick jag tid till en neurolog. Vägen till neurologen var lång från bilen o jag grät redan när jag kom fram. Att sedan sitta på en hård stol i 40 minuter utöver planerad tid var ingen höjdare. När jag väl fick komma in sprutade tårarna och jag nästan skrek -Hjälp mig!!!

Efter en lång o noggrann undersökning konstaterades det att man inte riktigt vet vad felet är men att det troligen är nerverna i min mage som blivit överbelastade av tyngden från bebisen. Om det går över vet vi inte inte heller om det eventuellt blir värre. Men jag fick iallafall en remiss på en rullstol för att kunna ta mig fram. Så numera är jag mer hjulbent än vanligt ;-)

Livet på jul är inte alldeles lätt men det hjälper verkligen. Jag blir inte lika trött och kan ta mig ut i världen. Att bara ligga i soffan o se på TV har jag för länge sedan tröttnat på. Smärta har jag fortfarande men inte riktigt lika mycket om jag sköter mig och använder rullstolen. Struntar jag i det så har jag så ont att jag bara gråter. Det gör väl ungefär lika ont som när jag blivit snittad med vår dotter men det finns inget smärtstillande som hjälper.

Så nu får man planera allt med lite mer tid för armstyrkan är inte på topp ännu. det tar lite tid att veva sig fram i korridorer på sjukhuset och ute på allt grus. men jag kan och jag vill. Har testat tillgängligheten på flera ställen i närheten och sämst är faktiskt våra stads sjukhus skrämmande nog. Men jag blir oftast trevligt bemött och folk är hjälpsamma. Med ett leende kommer man långt.

Dagarna består av sjukhusbesök och fler sjukhusbesök, räknar med att jag lägger ca 1000 kr per månad i bar p-avg på sjukhuset där jag är tre dagar minst i veckan. Puuhhh.

Imorgon blir det iallafall en lugn dag med lite besök av en god vän som ska hjälpa till med hästarna och vår goa vovve så han får en promenad. Härligt med hjälp! Det behövs just nu !!!
Kram
Bubblan