Idag fick jag lite kommentarer på Facebook på en bild på mig och min gamla häst. Att han var lik en häst jag en gång hade hand om. Den hästen hette Isaksbo Fancy. Det var en morganhäst med ett hjärta av guld. Hon hade fin härstamning och var en pigg liten dam. I början när jag var i stallet så tittade jag ofta på henne och drömde om att en dag få rida henne. men eftersom jag var ny på stället så fick jag så klart rida den lite lugnare hästen Queen.
Hon var också fantastisk på många sätt. Tryggare och lugnare än alla hästar jag känt tillsammans. Inget skrämde henne och överallt kunde man rida. Bilar tutade, motorcyklar brummade inget brydde hon sig om. Vi hade grymt roligt ihop och det var på henne jag fick mitt livs första galopp utomhus, det gick alldeles för fort men spännande var det. Jag blev riktigt rädd men på något sätt kände jag att jag ändå kunde vara trygg med henne och det visade hon många gånger sedan.
Men innerst inne visste jag att mitt hjärta slog lite extra för Fancy. Jag smög mig ibland in till henne och borstade lite på henne. Mockade hennes box liiiiite extra noga o såg till att hon också fick ett bett på mitt äpple när ingen såg.
Så en dag blev jag tillfrågad om jag ville rida henne. Jag svara så klart ja men innerst inne var jag lite rädd. Jag visste att hon inte var alldeles enkel att rida men jag hade ju längtat så. Jag insåg väldigt snabbt att det skulle ta tid att lära sig rida denna dam. Hon skrittade dubbelt så fort som alla andra hästar i stallet, först fick man gå annars dansade hon fram. Trava kunde hon och ibland flög hon fram i något som jag aldrg ridit varken förr eller senare. Kanske var det pass, kanske var det en av den mest ökade traven jag sett på en tregångare. Fort gick det men man satt aldeles stilla i sadeln. Sadeln förresten den var rolig, hon hade en sadel med nakna damer på, den var grymt skön att rida i och folk frågade ofta varför jag som tjej red i den. men det spelade ingen roll för mig för den passade ju på världens bästa häst.
På bilden är jag nog ca 19 år gammal så det är ju ett tag sedan. Fölet vid sidan heter nog Zigenarkungen om jag minns rätt.
Fancys föl, hon hade några genom åren jag red henne, fick alltid följa med ut när de blivit lite större. Det blev trygga lugna hästar som var vana med det mesta. Bilar, andra hästar o långa galopper i skogen allt var de vana vid. Fancy och jag kom bra överrens men det var svårt att få henne att galoppera lugnt. Jag tjatade en del på ägaren och till sist fick jag ta med mig henne på kurs för en känd westerntränare. Det var första gången jag red ridlektion i westernridninng. Spänningen var fullständig! Att få åka iväg med en häst som om den vore ens egen, vilken fantastisk känsla. Jag ägnade all min vakna tid till att se till att Fancy hade det bra. Vi gav oss ut på en tur till stället där jag red för allra första gången. En lyckokänsla att vara tillbaka där o rida alldeles själv. Jag ska berätta om min första tur på en hästrygg någon annan dag. Det skedde nämliigen på en polishäst ;-)
Kursen gick bra och Fancy visade sig från sin bästa sida. Hon visade att morganhästar är lugna och fick hjälpa en av polishästarna i samma stall att visa att vissa saker faktiskt inte är farliga. Stolt som en tupp var jag, men så vet jag ju att polishästarna i USA är morgaqnhästar. Fancy visade också hur barrelrace går till, fort gick det och styra behövde man inte för mönstret, det kunde hon alldeles själv.
Historierna om mina och Fancys äventyr är många men jag minns henne som min läromästare. Hon visade mig att tålamod lönade sig. Vi gick från en stoppsträcka på 1000 meter till 2 meter på ett år. Henne kunde man lita på i alla lägen, när jag en gång trillade av så var hon där o kollade att jag var ok, stod stilla tills jag satt upp igen, men sen var det full rulle igen. Hon älskade att bli borstad och när man tvättat henne så såg hon lite stolt ut över hur vacker hon var. Hon mötte mig alltid i hagen o lade gärna upp huvudet på min axel.
Fancys och mina vägar skiljdes åt efter ett par år. Senare fick jag höra att hon somnat in så jag träffade henne aldrig mer. Men jag köpte gården som hon en gång stod på, utanför mitt fönster där jag sitter idag och skriver ligger hon. I helgen ska jag plantera det vackraste äppleträdet jag kan hitta på den platsen som en påminnelse om den vänskap vi en gång delade. Älskade Fancy! Tack för allt du lärde mig, utan dig hade jag inte hållit på med westernridning idag och vem vet om jag ens ridit. Du gav mig glädjen att hålla på med hästar och lärde mig deras språk. <3
Bubblan
Min min är ju inte den vackraste men så här såg vi ut, gården ser ju lite annorlunda ut idag men det är samma ställe :-)
