Oj det här blir ju bara svårare och svårare. Det enkla svaret är väl att jag tror på en god gud som finns där i allt vi gör. Som håller oss i handen när det känns svårt. Har du inte läst berättelsen om människan som går på stranden. Han ser tillbaka på stranden, sitt liv. Där finns två par fotspår på många ställen i hans liv men när hans liv blivit svårt så finns det bara ett par fotspår. Han ställer då frågan till Gud.
-Varför lämnar du mig när mitt liv känns svårt?
Gud svarar - Jag lämnar dig inte, jag bär dig.
Lite så hoppas jag att det är. Och ibland känner jag det också.
En annan fin historia som säger mycket om hur jag tänker är historien om den lilla pojken som är på semester. han ger sig ut för att springa med sin pappa på stranden. Men efter ett tag orkar han inte. Han sätter sig ned på stranden alldeles vid vattnet. Pappan springer vidare. På stranden ligger mängder av snäckor uppspolade. de lever fortfarande men torkar snabbt i den starka solen. Pojken börjar slänga i snäcka efter snäcka. Hela stranden är full och det är en omöjlig uppgift. När pappan en stund senare kommer tillbaka ser han sin son sitta och slänga snäckor i vattnet. Han sätter sig ned vid sonen och berättar för honom att han aldrig kan rädda alla snäckorna. Pojken blir tyst. Sedan plockar han upp en av snäckorna. - Pappa, för den här säger han och er sin far i ögonen. För den här spelar det roll och så slänger han den i havet.
Lite så är det väl med livet också man kan inte hjälpa alla men man får hjälpa så många man kan. För varje gång man gör det så hjälper man i alla fall en.
Kram från en fortfarande febrig och hostig
Bubblan
