Idag var det lite jobbigt ska jag säga. De har dragit ner på mina smärtstillande mediciner. Så mitt på dagen satt jag o grinade på rummet för att jag inte kunde gå upp och byta blöja på sonen. Känns ju helt fånigt att lipa över ett blöjbyte men så var det i alla fall. Sen låg jag halvt utslagen i sängen några timmar med enorma smärtor. Som tur var har jag haft en riktigt härlig barnmorska idag. Hon trollade fram mer mediciner, som inte hjälpte, men hon försökte i alla fall. Hon hade dessutom haft hand om en bekant till mig för några månader sedan. så jag visade henne lite bilder på kompisens son.
Under hela tiden här på sjukhuset har jag haft stora bekymmer med min andning. Det byggs om här på sjukhuset och jag har fullständigt slemmat igen i luftvägarna. Jag hostar som en tok, det är inte jätteskönt när man är nysnittad. Ikväll gick det helt fel och jag fick värsta astmaatacken. Jag har haft astmaatacker i samband med allergi men det här var något av det värsta jag varit med om. Min stackars man såg helt förskräckt ut. Men efter en stund kunde jag andas igen.
Smul kämpar på hos sig. an har fått testa någon annan sorts andning, det ser ut som om han ligger o skakar. men det har gett fina resultat. Syrseättningen är mkt bättre. Så imorgon kanske de kan ändra tillbaka till vanlig andning o sedan koppla loss lite slangar. Jag blir så himla otålig. Jag hatar ju att vänta som de flesta av mina vänner vet. och det här vill man ju inte vänta på. Man vill ju bara krama på den lille kraken och höra honom skrika lite så man kan hålla om o trösta honom. Idag fick jag i alla fall se hans ögon. De är vackert mörkblå. han har hållit om mitt finger. Hoppas de kan väcka honom snart, snart, snart!!!! Men har man väntat i 8 månader så kan man väl vänta ett par dagar till!
kramar
Bubblan
4 februari 2012
Smul är här!
Äntligen, kan man verkligen säga! vår lille son föddes den 1 februari. Smeknamnet är förstås Smul och ar med hans riktiga namn att göra. Ska försöka berätta och uppdatera så ni har lite koll på vad som har hät och vad som händer.
Jag har ju haft väldigt ont i min kropp en längre tid. Många läkare har tittat på mig och häromdagen ringde min läkare upp o vill att jag skulle komma in omedelbart eftersom hon var väldigt oroligt för mig och min kropp. Kändes ju sådär bra att höra. Tårarna sprutade förstås åt alla håll som du säkert förstår.
Nåväl in till sjukhuset morgonen efter och jag kände väl vad som komma skulle så väskan var packad och maken fick följa med i högsta hugg. Vi blev rätt snabbt uppskickade på förlossningen för läkaren tyckte inte att jag kunde ha det som jag hade det längre. Väl uppe på förlossningen fick vi vänta och vänta och vänta. Vid halv fem på eftermiddagen skulle vi få åka och äta men först skulle vi träffa barnläkaren. Vi väntade och väntade. Kl 21 beställde vi in mat från den lokala pizzerian, vi var outhäsrdligt hungriga vid det lagt. Läkaren kom ssedan vid 22 tiden då hade de bytt skift och en annan läkare än den som var insatt i vårt läge kom. Hon uttryckte sig mycket oklart och kunde inte svara på något alls kände vi om vi verkligen skulle plocka ut Smul eller inte. Men vi skulle få träffa en annan läkare. Vi väntade igen. Till sist blev kl 23.30 och då bestämde jag mig. Jag gick in i duschen och skrubbade rent mig för operation. Man ska ju tvätta sig med särskild tvål och så.
När väl läkaren kom en stund senare kunde han inte heller ge några svar på hur vi skulle göra. Men då tog jag beslutet- Jag orkar inte mer. Jag orkar inte åka hem och börja om. Vänta, ha så ont och plåga mig igenom ett par dagar till när man ändå inte trodde att det skulle göra varken till eller från. Vi fick åka in på BB och sova lite inför morgondagens stora händelse.
Det var nervöst, det förstår du säkert. Morgonen började tidigt med ny duschning och andra förberedelser. Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Till en början gick det jättebra men usc så otäckt det var. jag fick massor med lugnande men till sist bara skrek jag, ta bort mig!!!!! och då sövde de ner mig.
Vd som hände under själva förlossningen var att de fick skära lite extra i mig för att få ut Smul. Sedan blev det en väldig fart på läkarna och återupplivningsförsök fick göras. Maken slängde ut sig själv ut förlossningssalen och var allmänt rädd. Smul fick respirator och kom upp på Neonatalavdelningen.
Jag vaknade till liv och var rätt borta. Ont hade jag men nu "bara" av snittet vilket kändes skönt. Jag frågade flera gånger när jag skulle få träffa sonen men det tog tid. Till sist blev jag rätt arg för maken fick ju men inte jag. Sedan blev vi till sist ditkörda :-D
Denna lilla söta kille fick vi se där. Många slangar har han hit och dit men vi kände oss så lugna med personalen och deras kunskap så det kändes helt ok.
Sedan bar det av till BB för oss, jag hade grymt ont och läkarna och barnmorskorna var riktigt oroliga för mig. Men jag kämpade på. hade fått nåt lattjo dropp med morfin men det verkade bara göra att jag var helt borta. Jag var nästan okontaktbar och så livet lite från den suddiga sidan. Så de fick minska ner det ganska rejält vilket gjorde att jag fick ont istället. Sedan började droppet läcka och då blev det ju inte bättre om vi säger så.
Barnmorskorna som jobbar på Neonatalavdelningen sa att de aldrig sett någon ha så ont som jag hade det speciellt inte som besökte sitt barn. Men jag kämpade på och fick hjälp att rulla dit flera gånger. Kanske inte så konstig att man vill klappa på det lilla underverket.
Smul är för tillfället nedsövd men det verkar gå åt rätt håll. Alla värden utom syresättningen av lungorna är superfina. Så nu är det bara till att vänta på att det också ska fungera. Men läkarna tror att inom de närmsta två, tre dagarna så ska det fungera fint. Han har blivit mindre svullen i kroppen och börjat få igång systemet. Tydligen reagerade an på att de andra bebisarna i rummet skriker vilket är positivt.
Man kan inte annat än att bli grymt imponerad av de som jobbar där. Tydligen ska de ha 20 kvm per barn jag skulle gissa att smul har max 10 ögt räknat. Luften är superdålig och både jag och maken har blivit allergiska av att vara där. Det är varmt som i en bastu och vi ar båda torrhosta vilket inte är särskilt skönt när man är nysnittad.
På BB har jag kämpat på och igår blev jag riktigt sur. Jag får nån jäkla spruta för att jag inte ska få blodproppar och den gör SKITONT att få. Den ska jag tydligen få så länge jag är här, men om jag nu är här i flera veckor då tycker inte jag det kan vara motiverat efterom jag rör mer och mer på mig. Så jag betämde mig och gick och duschade. Rullade omkring i rullstolen, gick till matsalen och gick sedan två gånger helt själv upp till Neonatalavdelningen. Det är längre än jag gått sedan i december. Men lik förbannat fick jag sprutan. Grr! Imorgon ska jag kräva att få ett svar på hur länge jag ska få den, det måste ju finnas en medicinsk motivation tänker jag.
Gårdagskvällen avslutades iaf på ett riktigt härligt sätt. Smul blev överflyttade med slangar o allt på mitt bröst för första gången. Det var härligt att få ligga där med honom på bröstet. även om han sover. Helt plötsligt hade han de lägsta värdena någonsin och personalen såg nästan förvånad ut. Så jag hoppas jag kan hjälpa honom med lite närhet imorgon med. Bidrar med en liten bild på vår första stund tillsammans :-)
Kramar från en lycklig
Bubblan
Jag har ju haft väldigt ont i min kropp en längre tid. Många läkare har tittat på mig och häromdagen ringde min läkare upp o vill att jag skulle komma in omedelbart eftersom hon var väldigt oroligt för mig och min kropp. Kändes ju sådär bra att höra. Tårarna sprutade förstås åt alla håll som du säkert förstår.
Nåväl in till sjukhuset morgonen efter och jag kände väl vad som komma skulle så väskan var packad och maken fick följa med i högsta hugg. Vi blev rätt snabbt uppskickade på förlossningen för läkaren tyckte inte att jag kunde ha det som jag hade det längre. Väl uppe på förlossningen fick vi vänta och vänta och vänta. Vid halv fem på eftermiddagen skulle vi få åka och äta men först skulle vi träffa barnläkaren. Vi väntade och väntade. Kl 21 beställde vi in mat från den lokala pizzerian, vi var outhäsrdligt hungriga vid det lagt. Läkaren kom ssedan vid 22 tiden då hade de bytt skift och en annan läkare än den som var insatt i vårt läge kom. Hon uttryckte sig mycket oklart och kunde inte svara på något alls kände vi om vi verkligen skulle plocka ut Smul eller inte. Men vi skulle få träffa en annan läkare. Vi väntade igen. Till sist blev kl 23.30 och då bestämde jag mig. Jag gick in i duschen och skrubbade rent mig för operation. Man ska ju tvätta sig med särskild tvål och så.
När väl läkaren kom en stund senare kunde han inte heller ge några svar på hur vi skulle göra. Men då tog jag beslutet- Jag orkar inte mer. Jag orkar inte åka hem och börja om. Vänta, ha så ont och plåga mig igenom ett par dagar till när man ändå inte trodde att det skulle göra varken till eller från. Vi fick åka in på BB och sova lite inför morgondagens stora händelse.
Det var nervöst, det förstår du säkert. Morgonen började tidigt med ny duschning och andra förberedelser. Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Till en början gick det jättebra men usc så otäckt det var. jag fick massor med lugnande men till sist bara skrek jag, ta bort mig!!!!! och då sövde de ner mig.
Vd som hände under själva förlossningen var att de fick skära lite extra i mig för att få ut Smul. Sedan blev det en väldig fart på läkarna och återupplivningsförsök fick göras. Maken slängde ut sig själv ut förlossningssalen och var allmänt rädd. Smul fick respirator och kom upp på Neonatalavdelningen.
Jag vaknade till liv och var rätt borta. Ont hade jag men nu "bara" av snittet vilket kändes skönt. Jag frågade flera gånger när jag skulle få träffa sonen men det tog tid. Till sist blev jag rätt arg för maken fick ju men inte jag. Sedan blev vi till sist ditkörda :-D
Sedan bar det av till BB för oss, jag hade grymt ont och läkarna och barnmorskorna var riktigt oroliga för mig. Men jag kämpade på. hade fått nåt lattjo dropp med morfin men det verkade bara göra att jag var helt borta. Jag var nästan okontaktbar och så livet lite från den suddiga sidan. Så de fick minska ner det ganska rejält vilket gjorde att jag fick ont istället. Sedan började droppet läcka och då blev det ju inte bättre om vi säger så.
Barnmorskorna som jobbar på Neonatalavdelningen sa att de aldrig sett någon ha så ont som jag hade det speciellt inte som besökte sitt barn. Men jag kämpade på och fick hjälp att rulla dit flera gånger. Kanske inte så konstig att man vill klappa på det lilla underverket.
Man kan inte annat än att bli grymt imponerad av de som jobbar där. Tydligen ska de ha 20 kvm per barn jag skulle gissa att smul har max 10 ögt räknat. Luften är superdålig och både jag och maken har blivit allergiska av att vara där. Det är varmt som i en bastu och vi ar båda torrhosta vilket inte är särskilt skönt när man är nysnittad.
På BB har jag kämpat på och igår blev jag riktigt sur. Jag får nån jäkla spruta för att jag inte ska få blodproppar och den gör SKITONT att få. Den ska jag tydligen få så länge jag är här, men om jag nu är här i flera veckor då tycker inte jag det kan vara motiverat efterom jag rör mer och mer på mig. Så jag betämde mig och gick och duschade. Rullade omkring i rullstolen, gick till matsalen och gick sedan två gånger helt själv upp till Neonatalavdelningen. Det är längre än jag gått sedan i december. Men lik förbannat fick jag sprutan. Grr! Imorgon ska jag kräva att få ett svar på hur länge jag ska få den, det måste ju finnas en medicinsk motivation tänker jag.
Gårdagskvällen avslutades iaf på ett riktigt härligt sätt. Smul blev överflyttade med slangar o allt på mitt bröst för första gången. Det var härligt att få ligga där med honom på bröstet. även om han sover. Helt plötsligt hade han de lägsta värdena någonsin och personalen såg nästan förvånad ut. Så jag hoppas jag kan hjälpa honom med lite närhet imorgon med. Bidrar med en liten bild på vår första stund tillsammans :-)
Bubblan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)