Ett litet...

Tänk vad små saker kan göra en glad. Idag var en sån dag. Onsdagar så städar jag alltid hela huset. Vi bor i ett rätt stort hus.

297 kvadratmeter närmare bestämt om man räknar alla tre våningarna. Tre toaletter och ett stort kök. Det tar en stund att städa vårt hus som du säkert förstår. Men en gång i veckan ger jag mig i kast med denna uppgift. Det måste ju göras nån gång hur som helst. Så på onsdagarna tar jag mig an denna ibland något övermäktiga uppgift. Jag börjar på övervåningen och jobbar mig nedåt så att säga. Alla golv dammsugas, sängarna bäddas och byts lakan i, golven och toaletterna skuras. Efter övervåningen är det lunchpaus o sen gör jag de resterande två våningarna. Dagen avslutas med att köra ett antal tvättmaskiner. Som tur är kommer min lilla mamma o håller mig sällskap o räddar upp mina goa barn på eftermiddagen. Just nu har maken beodrad övertid och den gör han på onsdagarna. Det betyder att han kommer hem strax före kl 22. Då har jag satt mig till ro i soffan, båda barnen nybadade och fikat är påsatt. Glöm inte heller att tända myspysbelysning som i vårt hus innebär värmeljus. Sedan är det dags för veckans höjdpunkt...Game of Thrones. En mycket bra serie som går på SVT just nu. Gillar man fantasy älskar man antagligen det här.Det gör vi!

Nåväl nu vet du ju vad jag gör på onsdagar men det var ju inte alls det som det är inlägget skulle handla om. Idag fick jag ett SMS från min gamla elev, när har du tid o fika löd det. När som helst när det gäller dig svarade jag. Max 20 sekunder senare ringde min telefon o på fredag får jag besök. Min gamla elev har nämligen tagit körkort idag. Gissar att jag blev SMS:ad ganska snart efter att lappen fanns i elevens hand. Så stolt o glad man blir när man får såna små meddelanden och fint besök. Det är snart två år sedan jag hade den här eleven men vi hörs fortfarande vid o ses ibland. Men så glad jag blev för att jag är en av de första som får besök. Så tänk på det. Skicka ett litet...meddelande till nån du bryr dig om och förgyll den personens dag. Tack D för ditt SMS idag o för att du fortfarande värdesätter sällskap från en gammal tant som jag!

Kram

Bubblan

Isaksbo Fancy

Idag fick jag lite kommentarer på Facebook på en bild på mig och min gamla häst. Att han var lik en häst jag en gång hade hand om. Den hästen hette Isaksbo Fancy. Det var en morganhäst med ett hjärta av guld. Hon hade fin härstamning och var en pigg liten dam. I början när jag var i stallet så tittade jag ofta på henne och drömde om att en dag få rida henne. men eftersom jag var ny på stället så fick jag så klart rida den lite lugnare hästen Queen.

 Hon var också fantastisk på många sätt. Tryggare och lugnare än alla hästar jag känt tillsammans. Inget skrämde henne och överallt kunde man rida. Bilar tutade, motorcyklar brummade inget brydde hon sig om. Vi hade grymt roligt ihop och det var på henne jag fick mitt livs första galopp utomhus, det gick alldeles för fort men spännande var det. Jag blev riktigt rädd men på något sätt kände jag att jag ändå kunde vara trygg med henne och det visade hon många gånger sedan.

Men innerst inne visste jag att mitt hjärta slog lite extra för Fancy. Jag smög mig ibland in till henne och borstade lite på henne. Mockade hennes box liiiiite extra noga o såg till att hon också fick ett bett på mitt äpple när ingen såg.

Så en dag blev jag tillfrågad om jag ville rida henne. Jag svara så klart ja men innerst inne var jag lite rädd. Jag visste att hon inte var alldeles enkel att rida men jag hade ju längtat så. Jag insåg väldigt snabbt att det skulle ta tid att lära sig rida denna dam. Hon skrittade dubbelt så fort som alla andra hästar i stallet, först fick man gå annars dansade hon fram. Trava kunde hon och ibland flög hon fram i något som jag aldrg ridit varken förr eller senare. Kanske var det pass, kanske var det en av den mest ökade traven jag sett på en tregångare. Fort gick det men man satt aldeles stilla i sadeln. Sadeln förresten den var rolig, hon hade en sadel med nakna damer på, den var grymt skön att rida i och folk frågade ofta varför jag som tjej red i den. men det spelade ingen roll för mig för den passade ju på världens bästa häst.

På bilden är jag nog ca 19 år gammal så det är ju ett tag sedan. Fölet vid sidan heter nog Zigenarkungen om jag minns rätt.

Fancys föl, hon hade några genom åren jag red henne, fick alltid följa med ut när de blivit lite större. Det blev trygga lugna hästar som var vana med det mesta. Bilar, andra hästar o långa galopper i skogen allt var de vana vid. Fancy och jag kom bra överrens men det var svårt att få henne att galoppera lugnt. Jag tjatade en del på ägaren och till sist fick jag ta med mig henne på kurs för en känd westerntränare. Det var första gången jag red ridlektion i westernridninng. Spänningen var fullständig! Att få åka iväg med en häst som om den vore ens egen, vilken fantastisk känsla. Jag ägnade all min vakna tid till att se till att Fancy hade det bra. Vi gav oss ut på en tur till stället där jag red för allra första gången. En lyckokänsla att vara tillbaka där o rida alldeles själv. Jag ska berätta om min första tur på en hästrygg någon annan dag. Det skedde nämliigen på en polishäst ;-)

Kursen gick bra och Fancy visade sig från sin bästa sida. Hon visade att morganhästar är lugna och fick hjälpa en av polishästarna i samma stall att visa att vissa saker faktiskt inte är farliga. Stolt som en tupp var jag, men så vet jag ju att polishästarna i USA är morgaqnhästar. Fancy visade också hur barrelrace går till, fort gick det och styra behövde man inte för mönstret, det kunde hon alldeles själv. 

Historierna om mina och Fancys äventyr är många men jag minns henne som min läromästare. Hon visade mig att tålamod lönade sig. Vi gick från en stoppsträcka på 1000 meter till 2 meter på ett år. Henne kunde man lita på i alla lägen, när jag en gång trillade av så var hon där o kollade att jag var ok, stod stilla tills jag satt upp igen, men sen var det full rulle igen. Hon älskade att bli borstad och när man tvättat henne så såg hon lite stolt ut över hur vacker hon var. Hon mötte mig alltid i hagen o lade gärna upp huvudet på min axel. 

Fancys och mina vägar skiljdes åt efter ett par år. Senare fick jag höra att hon somnat in så jag träffade henne aldrig mer. Men jag köpte gården som hon en gång stod på, utanför mitt fönster där jag sitter idag och skriver ligger hon. I helgen ska jag plantera det vackraste äppleträdet jag kan hitta på den platsen som en påminnelse om den vänskap vi en gång delade. Älskade Fancy! Tack för allt du lärde mig,  utan dig hade jag inte hållit på med westernridning idag och vem vet om jag ens ridit. Du gav mig glädjen att hålla på med hästar och lärde mig deras språk. <3

Bubblan

Min min är ju inte den vackraste men så här såg vi ut, gården ser ju lite annorlunda ut idag men det är samma ställe :-)

Ammning!

Idag blev det två inlägg eftersom jag lagrat ett gammal inlägg o inte hunnit publicerat det. Surställen fungerar utmärkt :-)

Pratade med en vän om ammning idag och tänkte filosofera lite över det. När jag fick miin dotte för fem år sedan så var ammningen en mardröm. Jag hade riktigt ont i kroppen efter en jobbig förlossning och kejsarsnitt. Detta gjorde att jag inte kunde röra mig fullt ut och att sitta upp och amma fungerade helt enkelt inte. Allt gjorde ont och mjölk hade jag dåligt med. Lilltjejen bara skrek och livet kändes som en mardröm. Hon föddes på en torsdagsmorgon och på söndagen åkte vi hem. Jag var trött på att alla kom o slet i mina bröst och ingen hade någon som helst plan för hur vi skulle få ammningen att fungera. När vi kom hem testade vi det mesta, jag ljuger nog inte ens när jag säger att jag prövade att amma upp och ned. Till slut efter ca två veckors övande och prövande fick jag det hela att fungera. Skam den som ger sig men jag förstår att folk ger upp med det här.

När nu min lille kille kom så visste jag ju hur jag skulle göra men det svåra var att lära honom eftersom han var lite svag efter förlossningsäventyret. Lika envis som sist så kämpade jag med sondning och amning. Pumpade med pump och sondade, dag som natt. Till sist gick det och nu äter han helt själv. problemet nu är väl att jag måste amma så mkt. Cirka två gånger på natten, ett par timmar på förmiddagen, ett par kortisar mitt på dagen och sedan ammar jag från kl 17 till 23 eller 02 varje dag. jag ska villigt erkänna att detta är det svåraste "jobb" jag någonsin haft. Ibland gör det skitont och man måste göra det hur trött man än är. Men det är också mysigt att få vara sitt barn så nära och hjälpa det att växa till en stor och självständig människa. Ammning är världes svåraste men härligaste jobb. Ge det tid!
Kram
Bubblan

PS Bilden är från en av de första gångerna Smul och jag möttes <3

Att vara hemma!

Ja jag vet att inläggen inte direkt haglar in här på bloggen men det beror nog mest på att jag inte hinner allt här i världen. Dagarna går åt att ta hand om barnen, pyssla med hästarna o hålla ordning på huset. Hinner man sova så har man tur. Ett par nätter nu har det bara blivit sisådär tre fyra timmars sömn. Har man riktig tur hinner man sova en kvart mitt på dagen :-) Det är inte alldeles lätt att ha min lilla goda femåring hemma. Hon blir förstås uttråkad av att vara hemma så mkt men vi kan ju inte göra något annat. Skulle hon få vara på dagis är det risk att Smul faktiskt dör och det skulle jag inte kunna leva med som du säkert förstår. Därför gäller det att kämpa på även om vägen just nu känns väääääldigt lång. Vi försöker göra små utflykter men det är ju inte så lätt eftersom vi inte kan gå in någonstans. Vi har börjat renovera mitt gamla dockhus vilket vi båda tycker är skoj. om någon råkar veta vart man köper lertegel till dockhus billigt så hojta för usch va dyrt det är :-(

Idag kom vi iallafall på jag och min lilla tjej att vi ska ha surställen. Helt enkelt ett ställe dit man kan gå och sura om man är sur och arg. Sen när man har surat klart så ska vi gå och ge den andra en kram. Ska bli spännande att se om det fungerar imorgon.

Din sjukdom finns inte!

Ja ibland blir man förundrad. Har idag pratat med försäkringskassan för tionde gången eller något. De har äntligen inte betalat ut full ersättning till mig. Det ska bero på att min sjukdom inte finns. Det är nämligen så att jag svimmar när jag ammar. Inte speciellt praktiskt alls. Speciellt inte med ett barn på armen o ett större barn i närheten. Problemet är dessutom att det ibland kan ta en eller ett par timmar innan jag vaknar till. Det beror inte på varken blodtrycket eller blodsockret så min läkare är lite lätt förvirrad. Det finns ingen diagnos för det här, så läkaren kunde bara skriva vad som händer på mitt sjukintyg. Detta konstaterade tanten på försäkringskassan o alltså får jag ingen ersättning. De på försäkringskassan hade kommit fram att de aldrig hört talas om detta o alltså finns det inget problem. Jag måste ju ändå säga att det är bekymmersamt att ligga avsvimmad ensam hemma med två barn. Men det tyckte inte tanten. För hon tyckte att jag kunde ha hand om barnen emellan jag svimmar. Men då funderar jag på att jag ammar ca varannan timma o svimmar lite då och då. Ska min make då fara fram o tillbaka från jobbet o hjälpa till när jag har svimmat. För då kan jag ju ta telefonen o ringa honom ;-) Maken föreslog i af att vi skulle skickar en DVD med Dr House så kunde tanten få se på lite konstiga diagnoser. Bra ide tyckte jag !!!

För övrigt när vi ändå pratar tv-serier måste jag bara säga att jag skarpt gillar serien Mot alla odds som går på SVT. Den är verkligen jättebra!!! En annan serie som vi fastnat fullständigt för här hemma är serien Game of Thrones. Det är verkligen en riktig nagelbitarserie. Det är så spännande så att det är alldeles andlöst tyst i 60 minuter varje onsdag hemma hos oss. Vad har du för favoritserie?

Dagen idag har förutom ett konstigt samtal till försäkrinskassan innehållit en härlig tur i solskenet med dottern o lilla hästen. Det är verkligen supermysigt att vara ute i skogen med min lilla tjej. Hon fick köra vagnen en massa idag o det klarade hon fint. Till hösten är hon anmäld till ridskolan, skruttigt dyrt men jag tror hon komemr gilla det skarpt. Shettisridskola blir det så hon får känna sig lite stor i stallet. Våra gigantiska hästar är lite för stora för henne.

Avslutar med ett kort på min goding.
kram
Bubblan

5 ÅR

För fem år sedan idag föddes min lilla dotter, eller ja liten å liten. Idag är hon fem år. Jag kan inte ens själv fatta hur fort tiden gått. En liten självständig tjej nästan jämt. Utom när hon är rädd för spöken o rävar o annat läskigt ;-) Jag är så himla glad för att jag har både en tjej o en kille. När jag var liten drömde jag om att ha en av varje och för femton dagar sedan gick det i uppfyllelse. Glad är ett ord som inte räcker till. Känns så härligt att få ha lite av varje. det ska bli så spännande att följa mina små godingar i deras liv. Hoppas att man kan vara lite till nytta som förälder när de blivit stora också. Ibland är jag väldigt glad för att jag är lärare och träffar barn och ungdomar av alla sorter, både de enkla och de svåra. Jag tror att jag kommer ha nytta av det som förälder. Men sedan sägs det ju att lärare är de besvärligaste föräldrarna också ;-)

Dagen har varit lite underlig i form av födesledagsfirande, alla paket blev inte riktigt inslagna och firandet blev i form av lite fulsång ( min sångröst kan man skämmas för helt klart ) och Hello Kitty glass. Jag tror vi får ta igen detta nästa år och fira vår tje ordentligt. Barnkalas är ju inte att tänka på eftersom Smul antagligen skulle dö om han fick en dagisförkylning. Så vi laddar med storkalas 15 feb 2013 :-)

Idag  har jag även hunnit med en tur ut i skogen med en av stalltjejerna. Hennes unghäst fick följa med på släp. Stackars kille, han fick verkligen jobba i våra galna backar, men han skötte sig exemplariskt. Även min lille kille jobbade superfint och var verkligen behjälplig hela tiden. Solen strålade så jag fick använda solglasögon, underbart!!!! Bifogar en gammal bild på vår coola tjej, också hon med solglasögon här. Gissar att hon är ca 3 år på bilden. Älskade barn!!!! <3

Kramar 

Bubblan

Alla hjärtans dag

Ja det här inlägget ska inte egentligen handla om alla hjärtans dag men jag kom inte på något bättre ;-) jag tycker alla hjärtans dag är ett rätt fånigt påfund, men visst jag kan tala om för mina älskade att jag älskar dem lite extra en sådan dag så de inte känner sig bortglömda i denna kommersiella yra.

Här hemma går livet vidare i sin gilla takt. Både jag o maken är oerhört trötta eftersom det gäller att mata Smul mitt i natten två gånger. Det tar tid eftersom man ska värma mjölk o amma o byta blöja o allt sånt. Men vi hoppas att det snart ska gå att amma helt o hållet. I natt slog han rekord den lille o ammade 30 minuter alldeles själv, duktig tycker vi men sjukvården tycker inte att det räcker. Hmmm, grrrr eller något. Nu har vi i alla fall hemsjukvård som kommer två gånger i veckan o väger honom o kollar sonden. Tre veckor trodde de att vi skulle få behålla den, jag bara längtar tills den ska bort. Stackars maken är så trött att jag nästan är orolig för honom. han går ju liksom inte på ammningshormoner som jag, fast jag är också rätt trött ska jag säga dig.

Det känns gott att vara hemma o kunna pyssla om hästarna också. Idag ska jag för första gången sedan i november gå vår runda med min äldsta häst. Den tar 40 minuter att gå, ska bli spännande att se hur jag orkar det. Som tur är får jag gott sällskap av en av våra goa hyresgäster. För övrigt har jag klurat en del på det här med tömkörning.


Här är en bild på mig o lillhästen i steg två av vår körning. Vi började med tömkörning ganska tidigt. Han var nog ett och ett halvt år och sedan höll vi på i ett år ungefär. När han fyllt två började vi med att dra släpa. Här på bilden är vår paddock som vi harvade ofta. I början med en vanlig EU-pall och sedan med harven du ser på bilden. Självklart finns det risker med att harva så här men jag har haft den otroliga turen att ha en extremt lugn häst. Varje steg har gått så oförskämt enkelt att både jag o andra har undrat. Det jag klurar på är hur mycket folk i allmänhet tömkör sina hästar. Gör de det för inridningen eller inkörnings skull. Jag gjorde det för inkörningens skull men insåg senare att jag hade väldigt god nytta av det i ridningen. Att sätta på både sadel o vagn har känts som en förlängning av tömkörningen och jag har haft min häst miljötränad tack vare tömkörningen redan i stegen som kom sedan.

Det här är en bild från vår allra första westerntävling. Lillkillen är riden ca 8 månader, maximalt 1 gång per vecka. Vi slog färdigutbildade hästar. Jag tror grundarbetet jag hade gjort verkligen hade nytta här. Vi kunde reglera tempo och hade fin styrning trots så lite ridning.

Sista bilden för idag är en bild på när vi kört ca 8 månader och var iväg på en rasparad. Det tog två timmar! att köra runt travbanan 2 varv men lillen höll sig lugn o fin. Många blev imponerade när de hörde hur ung min häst var då och hur lite han var körd. Bredvid mig i vagnen på bilden sitter hästens uppfödare som träffade honom för första gången sedan han flyttat till mig. Kändes extra kul att kunna bjuda på en tur med min underbara häst.

Så vart ville jag då komma som avslutning på detta inlägg? Jo jag tror att tömkörning är fantastiskt viktgit och att man har det igen hur många gånger som helst om man gör ett bra grundarbete med det. Vad tror du om tömkörningen???

Kram 

Bubblan