Jo vi är kvar på sjukhuset. Det vi egentligen väntar på är att Smul ska gå upp i vikt och börja amma ordentligt. Han har en liten slang i näsan som kalla sond och det är den han får mat i just nu utöver det han orkar amma. det är verkligen en kamp. Jag känner att han kan amma men personalen trycker på mat genom sonden och då blir han trött, nöjd och glad. Vilket får till följd att han inte vill amma. Därför kämpar vi för att få komma hem och sköta oss själva. Amning är ju inte så lätt som man kan tro och man måste kämpa med det. men när det väl fungerar så är det hur bra som helst. Jag har så mkt mat just nu att de frågat om jag vill donera bröstmjölk. Självklart kan jag göra det, extremt roligt om man kan hjälpa barn vars mammor inte har så mycket mjölk som jag har.
Sen fick jag en fråga om hur det var med mina smärtor. Ska försöka förklara. Jag har sedan i december haft fruktansvärt ont i min mage. Min svärfar skulle klappa mig på magen dagen innan julafton för att berömma mig för magen. Många gör ju på det viset. Detta resulterade i att jag vek mig dubbelt och skrek rätt ut. Tårarna sprutade på mig i säkert 5 minuter. Stackars svärfar! Då insåg vi att det nog var något fel på mig. Jag fick undersökas av flera läkare på mödravården och de remmiteerade mig till en neurolog. Jag hade så ont att jag hade svårt att gå, stå och ligga ned. Alla sträckor längre än 25 meter var extremt smärtsamma. Till slut fick jag via rätt kontakter tag på en rullstol. ibland ska man vara glad för kontakter ;-) Neurologen kom förresten fram till att nerverna i min mage var antagligen överbelastade på grund av tyngden men hon visste inte säkert.
Sedan rullade jag omkring i min rullstol från början på januari. En god vän till mig håller på med sakarnorial terapi ( hoppas nu jag fick till detta svåra ord rätt). Helt fantastiskt vad detta har hjälpt mig. Rekommenderar den här typen av behandlingar mer än varmt! Detta har varit det enda som har hjälpt mig. Smärtstillande har ju inte varit att tänka på eftersom jag var gravid. Dessutom hjälper inte vanliga panodil mot nervsmärtor.
Läkarbesöken fortsatte och en fredag var jag hos min läkare. Hon ringde sedan upp mig på måndagen och bad mig komma till sjukhuset morgonen därpå direkt eftersom hon var så orolig för mig. Det kändes väl sådär. men sedan blev det ju bra till sist i alla fall. Nu är smärtorna i magen borta förutom att jag har lite ont efter kejsarsnittet som var planerat sedan länge. Men det visste jag ju att jag skulle ha ont av sedan innan. Det som fortfarande är jobbigt är att gå längre sträckor. Jag har ju liksom inte gått så långt på över en månad. men jag tränar och använder rullstolen när snittet gör ont och jag blir trött i benen. Snart, snart ska jag kunna gå ut på promenad med häst, hund och barnvagn igen. Kanske inte samtidigt men i alla fall.
Här kommer lite bilder från dagen. Grabben har verkligen hur mkt hår som helst. Imorgon blir det till att ta det allra första badet här på sjukhuset.
Äntligen får vi se mer av hans härliga ögon. De vakna perioderna blir längre och längre. Idag låg han och tittade på lampan väldigt länge.
Det killar i örat! Dessutom kan man dra i sondslangen. han verkar tycka att den är mest i vägen.
ÖÖÖÖhhh det var ingen som såg att jag försökte dra i slangen eller hur?
Vi bor högt, högt upp i sjukhuset nu och trots att jag har en extrem höjdskräck måste jag erkänna att utsikten är himla fin.
Nä gonatt på er kära vänner där ute. Imorgon lovar jag att jag ska skriva om något annat än min lille söte kille. Har lovat att förklara Crazy Horse Technique en gång för alla.
Kram på er från
Bubblan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar