Pratade med en vän om ammning idag och tänkte filosofera lite över det. När jag fick miin dotte för fem år sedan så var ammningen en mardröm. Jag hade riktigt ont i kroppen efter en jobbig förlossning och kejsarsnitt. Detta gjorde att jag inte kunde röra mig fullt ut och att sitta upp och amma fungerade helt enkelt inte. Allt gjorde ont och mjölk hade jag dåligt med. Lilltjejen bara skrek och livet kändes som en mardröm. Hon föddes på en torsdagsmorgon och på söndagen åkte vi hem. Jag var trött på att alla kom o slet i mina bröst och ingen hade någon som helst plan för hur vi skulle få ammningen att fungera. När vi kom hem testade vi det mesta, jag ljuger nog inte ens när jag säger att jag prövade att amma upp och ned. Till slut efter ca två veckors övande och prövande fick jag det hela att fungera. Skam den som ger sig men jag förstår att folk ger upp med det här.
När nu min lille kille kom så visste jag ju hur jag skulle göra men det svåra var att lära honom eftersom han var lite svag efter förlossningsäventyret. Lika envis som sist så kämpade jag med sondning och amning. Pumpade med pump och sondade, dag som natt. Till sist gick det och nu äter han helt själv. problemet nu är väl att jag måste amma så mkt. Cirka två gånger på natten, ett par timmar på förmiddagen, ett par kortisar mitt på dagen och sedan ammar jag från kl 17 till 23 eller 02 varje dag. jag ska villigt erkänna att detta är det svåraste "jobb" jag någonsin haft. Ibland gör det skitont och man måste göra det hur trött man än är. Men det är också mysigt att få vara sitt barn så nära och hjälpa det att växa till en stor och självständig människa. Ammning är världes svåraste men härligaste jobb. Ge det tid!
Kram
Bubblan
PS Bilden är från en av de första gångerna Smul och jag möttes <3
Du är så grymt stark som person! Du är underbar!
SvaraRadera