Konsten att lägga sig ned och dö....eller låta bli!

December har verkligen varit en tuff månad. Jag  har inte ens orkat tänka på att uppdatera någon form av blogg. Men nu så! Det har verkligen känts som att jag bara ville lägga mig ned och dö. Jag hade feber i fyra veckor o snörvlade i sex veckor innan min BM sparkade iväg mig till doktorn. med en penicillinkur i kroppen modell mastig så blev jag som en ny människa... i ett par timmar.

Jag fick smärtor i min rygg, modell jag hade svårt att stå upp. Smärtorna spred sig till magen och blev värre och värre och värre. Till sist kunde jag varken, stå, gå eller sitta mer än någon minut i taget. Jobbigt läge var ordet. Min snälla svärfar kom på besök o skulle vääääldigt försiktigt klappa mig på magen o berömma den. Jag bara vek mig som en fällkniv. Tårarna sprutade åt alla håll och han undrade vad som hänt. jag vet inte sa jag. Det tog mig någon timma att få ordning på kroppen igen efter detta. Till slut berättade jag läget för barnmorskan, jag grät ju varenda gång jag skulle dit eftersom det var ett par hundra meter att gå. Det gjorde så ont att det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Barnmorskan blev konfunderad, skickade akut in mig till flera läkare men ingen hittade felet. Till slut fick jag tid till en neurolog. Vägen till neurologen var lång från bilen o jag grät redan när jag kom fram. Att sedan sitta på en hård stol i 40 minuter utöver planerad tid var ingen höjdare. När jag väl fick komma in sprutade tårarna och jag nästan skrek -Hjälp mig!!!

Efter en lång o noggrann undersökning konstaterades det att man inte riktigt vet vad felet är men att det troligen är nerverna i min mage som blivit överbelastade av tyngden från bebisen. Om det går över vet vi inte inte heller om det eventuellt blir värre. Men jag fick iallafall en remiss på en rullstol för att kunna ta mig fram. Så numera är jag mer hjulbent än vanligt ;-)

Livet på jul är inte alldeles lätt men det hjälper verkligen. Jag blir inte lika trött och kan ta mig ut i världen. Att bara ligga i soffan o se på TV har jag för länge sedan tröttnat på. Smärta har jag fortfarande men inte riktigt lika mycket om jag sköter mig och använder rullstolen. Struntar jag i det så har jag så ont att jag bara gråter. Det gör väl ungefär lika ont som när jag blivit snittad med vår dotter men det finns inget smärtstillande som hjälper.

Så nu får man planera allt med lite mer tid för armstyrkan är inte på topp ännu. det tar lite tid att veva sig fram i korridorer på sjukhuset och ute på allt grus. men jag kan och jag vill. Har testat tillgängligheten på flera ställen i närheten och sämst är faktiskt våra stads sjukhus skrämmande nog. Men jag blir oftast trevligt bemött och folk är hjälpsamma. Med ett leende kommer man långt.

Dagarna består av sjukhusbesök och fler sjukhusbesök, räknar med att jag lägger ca 1000 kr per månad i bar p-avg på sjukhuset där jag är tre dagar minst i veckan. Puuhhh.

Imorgon blir det iallafall en lugn dag med lite besök av en god vän som ska hjälpa till med hästarna och vår goa vovve så han får en promenad. Härligt med hjälp! Det behövs just nu !!!
Kram
Bubblan

Lite tur kanske?

Känns faktiskt som om min jäkla otur har vänt lite. Turen till sjukhuset i fredags gick ju bra. Vi sa att det kändes som om nyttig övning att åka dit med tanke på hur jobbigt vi tyckte att det var sist. Positiv var iaf upplevelsen.

Haft en tuff helg med hög feber och svårt att andas. Men det har släppt lite idag. Har varit på sjukhuset för att operera i ögonen. en skada jag fått av graviditeten. men när jag kom dit tyckte doktorn att det såg så bra ut att det inte behövdes göras något åt nu. Han ville träffa mig igen i vår. Vilken bra julklapp!!! Jag som varit så rädd och orolig för det här. Snällaste M följde med som moraliskt stöd. Gott att ha en sådan vän vid sin sida <3

När nu allt känns lite lättare så tog jag mod till mig och tog tag i något jag funderat länge på. Jag skickade följande mail till patientnämden i Göteborg;

Hej!

För det första vill jag säga att detta mail inte alls handlar om att jag är missnöjd med vården jag har fått och får. Men jag har en fundering som jag och flera av mina bekanta funderar över. Vet inte om ni kan hjälpa mig men kanske :-D

 

Jag är en person som åker bil till sjukhuset. Precis som många andra. Jag åker inte till sjukhuset för att det är så fantastiskt roligt eller för att jag ibland ens vill. När jag väl kommer dit ska jag parkera min bil. Varje gång funderar jag över vart mina skattepengar försvinner någonstans. Jag måste nämligen betala 10 kr per timma från åtta på morgonen tills åtta på kvällen. Sedan är det tre kronor per timma. Jag funderar över varför parkeringsavgiften på våra sjukhus i Göteborg är så pass hög som tio kronor i timman. Som jag sa innan så är det med mig som med många andra att vi faktiskt måste parkera vid sjukhuset. Det finns ingen maxtaxa och jag kan få betala ca 130 kr per dygn för att bara vara på sjukhuset. Utöver de pengar jag sedan lägger på att få vård.

 

Att betala för vård som vi alltid gjort tycker jag inte är något att diskutera men varför ska jag betala så mycket för att ställa min bil på ett ställe där jag redan betalar med hjälp av mina skattepengar. Att jag dessutom ibland måste springa ikapp med parkeringsvakten för att inte få böter känns helt orimligt. Var är medmänskligheten och etiken i detta läge????

 

Med siffror saxade direkt från Sahlgrenskas egen hemsida får vi reda på följande :

En vanlig dag på sjukhuset har vi:

• 30 förlossningar
• 500 akutbesök
• 2200 läkarbesök

Räknar man lite lågt på dessa siffror så kommmer man fram till följande.

Om Akutbesöken och läkarbesöken betalar för ca 3 timmars parkering á 10 kr blir det 81000 kr per dag i inkomst för sjukhuset i form av BARA parkeringsavgifter.

Räknar man på förlossningarna och räknar med att de betalar för 12 timmar så blir det 3600 kr perr dag.

 

Om man sedan slår ut detta på ett år blir det nästan 31 miljoner!!!!! kronor i bara parkeringsavgifter. Är detta rimligt? Vad kostar det att driva parkeringarna? Kan det kosta 31 miljoner? Jag tycker det här känns totalt orimligt och vill väcka frågan för diskussion. Kan man inte åtminstone få till att man har en maxtaxa per dag. Vi patienter har det tufft nog ändå utan att behöva springa ikapp med parkeringsvakter och lägga ut orimliga summor på att ställa vår bil som i vissa fall krävs för att vi över huvudtaget ska kunna ta oss till vården. Jag hoppas ni kan hjälpa mig att väcka denna fråga på rätt ställe och föra upp den i ljuset.

 

Med vänliga hälsningar

XXXXX ( mitt namn )

Kände mig som en gnällkärring men vill ändå väcka frågan.

31 miljoner är ganska mycket pengar för att ha hand om ett par parkeringsplatser. Eller vad tycker du?

Kram från gnällkärringen

Bubblan

Tur till förlossningen

Ja tänk så det kan gå. Jag har i flera dagar mått helt kass. Huvudvärk o förkylning. I förrgår hittade min BM äggvita i urinen o blodtrycket var långt över det vanliga. Inget vidare med andra ord. men hem från sjukan fick jag iaf åka med löfte om att vila lite extra o komma in om huvudvärken blev värre. och det blev den. Huvudet kändes som om det skulle hoppa av axlarna. det blixtrade i hela huvudet o sen började jag kräkas. Då tänkte jag att det här är nog vad jag skulle kalla värre. efter att ha läst på lite o tittat på mina fötter som svullnat så kände jag att ringa förlossningen nog kunde vara en klok idé. De tyckte jag skulle komma in bums.

Jag for med en god väns hjälp till min mamma och lämnade dottern. Maken mötte upp o in for vi. Väl på förlossningen tog de en massa provet, kollade hjärtljudet och sen fick vi vänta. Efter två timmar i en soffa kikandes på lite tv och en del snack med ett annat par så fick vi reda på att värdena hade förbättrats. Infektion i kroppen o maxdos med panodil så ska jag nog kunna stå upprätt om några dagar.

Vi blev så fantastiskt väl mottagna. Alla var så lugna o snälla. Det kändes som om de fattat att jag är tokskraj och att min förra förlossning var skitkass. Veckans ros till alla som hjälpte till med allt. Både på hemmaplan och på sjukhuset.

Idag har jag tagit det ganska lugnt. En liten körtur med lillkillen som ska på träning imorgon. Massor av sova o en snabb rengöring av selen var allt jag orkade idag. Nu blir det till att vara vara vaken tills hostan lagt sig. Känner att min otur vänt lite. Vill ju vänta lite med att föda barn. O den ligger faktiskt jättebra där den är nu ett antal veckor till. man blir ju rädd ju... Skönt att allt gick så bra.

Kramar
Bubblan

Hatar sjukhus!!

Har varit på sjukhuset idag igen. Insett att jag hatar eländet. Dessutom verkar det som om att jag lär få vara kvar där snart. Havandeskapsförgiftning på G. Inte bra alls. Jag har ju iofs känt på mig att den här bebisen ska komma tidigt. Men snart känns lite för snart. Oroar mig för pållarna förstås o familjen. Hur ska det här gå om jag ska ligga på sjukhus. Det kommer bli en intressant jul i så fall. USCH!  Just nu är det sängläge som gäller för min del, usch så trist!!! Jag som hatar att ligga still. men nu så måste jag iaf tills jag ska in på nästa kontroll. Blir spännande att ta hand om sjuk häst o vara sjuk själv. Skulle behöva typ tusen extra armar känns det som. Ja som jag har sagt ett tag nu, det kan inte bli så värst mycket värre, men det går väl det med... Får lägga mig till med att vara lite positiv tror jag :-D

Imorgon blir det iaf lugnt o skönt o sen en tur i skogen. Ska bli skönt med lite luft för mitt onda huvud. Huvudvärk är inget vidare ska jag säga. Längtar till på söndag då det är körträning. Något att se fram emot!!!!
Ha en go kväll o sov gott!
Bubblan

Händelserik vecka!

Ja se vad som kan hända när man inte riktigt hänger med. Förra helgen kändes det som om att jag grät konstant. Stackars gammelgubben hade ont i benet o jag kände mig lätt påhoppad både här o där. Blodsockren gick åt helvete, vilket är jättefarligt för min lilla bebis i magen o livet kändes skit. Hur som helst bestämde jag att nu får jag väl ändå ta mitt ansvar för att avliva min stackars skadade kille. Beslutet var tungt, men jag har lovat mina grabbar att de aldrig ska få lida i onödan. Sagt och gjort, jag ringde veterinären o bokade tid för undersökning och eventuell avlivning. Tårarna sprutade åt alla håll o den stackars tjejen som jag pratade med i telefon, det var ett under att hon hörde vad jag sa alls.

Tog med min härliga medryttare o for till kliniken. Jag försökte övertala mig själv att det skulle gå bra men innerst inne visste jag att det kunde vara tomt i min transport på hemvägen. Väl där fick vi vänta i nästan en timma efter utsatt tid. Klumpen i magen blev större och större och jag insåg att det här kunde vara mina sista minuter med min älskade kille. Min allra första egna häst.

Väl inne på undersökningen var veterinären först tyst, väääääldigt länge. Hon kallade in en kollega och de kikade båda på svullnaden. Till sist kläcker hon ur sig att det här borde gå bra. Det är en blödning i ett förstärkningsband i benet och om fyra till sex månader borde han vara helt ok igen. Det är väl ungefär då jag kan börja rida igen så jag tar det med god ro. Nu får grabben strosa omkring hemma på gårdsplanen och vara kung där. Han tar det så lugnt och fint. det svåra är att linda benen tre fyra gånger per dag eftersom min kära mage är i vägen, men jag kämpar på och knycklar ihop mig så gott det går.

Det var måndagens äventyr det. Dagarna går och i torsdags kväll ska vi ta in hästarna. Lillkillen går ensam i hagen o rätt vad det är så hojtar någon : -Han blöder!

Innerst inne tänker man nä det här är ju inte så farligt och sant kan det ju bara inte vara. Inser att det är väldigt sant. Grabben har slitit loss en stor flik i överläppen på 4x2 cm. Blodet droppar en hel del. In med honom i spolspiltan och jag inser ganska kvickt att jag måste ha dit veterinären omgående. Veterinären är där på en halvtimma och tycker det ser bra ut. Med hjälp av snälla människor i stallet så bedövar de honom med minsta möjliga dos och skär bort den lösa fliken. Tur var det att han fick så liten dos för han somnade till rätt fort. Känslig kille det där! jag vågade förstås inte vara med när veterinären skar det var ju min älskade häst som skulle opereras. Slutligen fick vi beröm för vår fina spolspilta och snäll häst av veterinären vilket var väldigt roligt. Bidrager med lite bilder på vårt stall sist i dagens inlägg.

Nu har jag iaf farit iväg till huvudstaden för att gå på gloden horseshow med en gammal och väldigt kär vän. Ansvaret hemma har lillchefen hand om. Hon hade förresten beställt både jacka och schabrak med en variant på vår företagslogo. Söta lillchefen!!! Hon är för go :-D Kvällen på globen ska bli riktigt rolig. Jag har önskat att få gå på den i flera år men aldrig haft möjligheten. Men ikväll vinkar jag till folket hemma i tv-soffan. Hoppas bara jag inte gör som hemma och bara lipar när alla fina shownummer kommer igång. Det hör liksom hemmasoffan till!

Här kommer stallbilderna. ha en härlig helg allihop!
Kramar
Bubblan

Usch !

Det känns som om jag inte gör annat än gråter just nu. igår grät jag typ hela kvällen. Alla folk är så negativa till min hästs skada. Visst folk försöker komma med goda råd om ditten och datten. Men lite positiv energi hade ju inte skadat. Tur att det finns någon enstaka människa som är sådan iaf. Det är väl det man får leva på :-D i övrigt känns det som om jag bara lipar så fort någon nämner min häst eller hans namn. O tårarna verkar aldrig ta slut. Hur som haver så får vi se vad medicinering ger o sen får vi bestämma om han ska avlivas eller inte. Lugnt och fint ska vi nog får tillbaka honom på benen tänker jag. Det är ju liksom inte bråttom heller eftersom jag ändå inte jag ändå inte kan rida något alls just nu. Tjocka magen är ju ivägen. Det får ta den tid det tar.

Igår var jag iaf ute på en himla trevlig tur med min andra häst och en riktigt god vän. Det känns som om vi känt varandra i hundra år fastän det inte är så. Sådana vänner ska man vara rädd om.  Vi tog typ världens längsta skrittrunda, härligt o trevligt på alla sätt och vis. Lite energi som behövs för att orka med allt annat.

Nu längtar jag iaf tills nästa helg då blir det en tur till Globen horseshow och kvällsshowen. Har önskat åka dit i flera år men äntligen fanns chansen. lite typiskt att behöva åka hemifrån när hästen är sjuk men roligt ska vi ha jag och min väninna.

Nä nu ska jag vila lite, sedan blir det tre tjugominuters skrittprommenader med grabben, ridtur om magen håller och lite allmänt småfix.
´Ha en skön dag
Bubblan

Stackars pållen!

Min lilla gubbe eller snarare min äldsta häst har skadat sig i hagen. En sena är svullen men fästena till den verkar vara fina. Veterinären är jättepositiv o det känns gott. Så nu blir det boxvila i minst 10 dagar o sen får vi se. Men utan några mediciner så gick svullnaden ner rejält på ett dygn så jag ser ljust på tillvaron.

Nu ber jag lite om ursäkt men eftersom det är min blogg så skriver jag vad jag själv tycker här. Det finns saker som förvånar mig. Ringde distriktsveterinären igår. Deras kommentar när jag beskrev skadan var typ ja vi kommer o avlivar hästen imorgon. Kändes ju sådär bra att höra på telefon. Sedan skrev jag ett litet inlägg på Facebook om att min häst hade trolig senskada, genast börjar ett antal av mina bekanta prata om alla hästar som de fått avliva på grund av liknande skador. Om hur viktigt det var att kasta sig iväg till djursjukhuset o undersöka hästen från topp till tå annars skulle det vara avlivning på stört. Känns ju superbra att höra. Ja visst jag kan förstå att man som vän vill komma med positiva o bra förslag om vad man kan göra men att börja rabbla alla hästar som hit o dit dött av liknande skador kändes inte direkt tröstande som alla verkar vara i alla andra fall. jag blev jätteledsen o besviken. har typ lipat hela gårkvällen o flera gånger idag. Jag tänker inte skriva mer om hur det går för min häst på FB. Det blir här i bloggen istället. Negativa minnen om hästar som dör kan ni bespara mig här, de kommentarerna kommer jag att låta bli att publicera. Så är det. Om det nu är nån som känner sig stött så varsegod, min blogg mina åsikter!!! Jag är jättebesviken på alla som inte visar lite moraliskt stöd när man går igenom något svårt. Det gör ju alla annars så varför inte idag kan man undra. Just nu känner jag att jag skiter i vilket jag klarar mig ändå!

Nåväl har också varit på julmarknad idag och ätit lussekatt. Riktigt trevligt, gott sällskap i form av min hovslagarr med familj hade vi också. Vi hade en supertrevlig kväll, skönt efter allt elände jag haft de sista dagarna. Nu ska vi bara ta tag i lite runtomkring livet så blir det nog bra också.
Gonatt!
Bubblan