Det enkla svaret på den frågan är att jag har inga syskon. Jag brukar skoja o säga att mina föräldrar fixade perfektion vid första försöket;-) Mina föräldrar är ju skilda och min mammas nya man har två barn, men de räknar jag inte som mina syskon. De känner inte mig och jag inte dem. Vi har aldrig bott ihop och kommer aldrig att ha något förhållande på något sätt. ( PUNKT )
Sen finns det människor som man känner att de är som ens syskon. Mina kusiner är jag uppvuxen med och de känns som jag skulle beskriva det som mina syskon. den ena av dem är verkligen som min storebror. Ruskigt beskyddande på ett härligt sätt. det känns bra, men vi hinner ju inte att ses så ofta.
Sen har vi den lite märkliga syskonhistorien i mitt liv. Det är min lillebror. Det är ganska knasigt men det är en elev till mig. Andra har beskrivit vår relation som en syskonrelation och vi tycker båda att det stämmer ganska bra. Min bror heter Daniel och är en fantastisk människa. Han är alltid glad. Den mest hjälpsamma människa jag träffat. Stark och trygg är andra ord som passar väldigt bra in på honom. Har lika sanslöst galen humor som jag. Så vi skrattar ofta, samtidigt som vi kan ha djupa samtal och sitta och prata hur länge som helst. Han kan vara sig själv och jag också. Det är en härlig känsla. Just nu är han ju inte så fasligt gammal så jag funkar lite som en stöttepelare om han nån gång skulle behöva det. Jag hoppas verkligen att jag kan få behålla honom som vän och lillebror livet ut. Men man vet ju aldrig. Hoppet lever hos mig iallafall :-)
Kram
Bubblan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar