Kampen för ett barn

Har fått lite frågor idag så jag passar på att svara lite på dem.

Jo vi är kvar på sjukhuset. Det vi egentligen väntar på är att Smul ska gå upp i vikt och börja amma ordentligt. Han har en liten slang i näsan som kalla sond och det är den han får mat i just nu utöver det han orkar amma. det är verkligen en kamp. Jag känner att han kan amma men personalen trycker på mat genom sonden och då blir han trött, nöjd och glad. Vilket får till följd att han inte vill amma. Därför kämpar vi för att få komma hem och sköta oss själva. Amning är ju inte så lätt som man kan tro och man måste kämpa med det. men när det väl fungerar så är det hur bra som helst. Jag har så mkt mat just nu att de frågat om jag vill donera bröstmjölk. Självklart kan jag göra det, extremt roligt om man kan hjälpa barn vars mammor inte har så mycket mjölk som jag har.

Sen fick jag en fråga om hur det var med mina smärtor. Ska försöka förklara. Jag har sedan i december haft fruktansvärt ont i min mage. Min svärfar skulle klappa mig på magen dagen innan julafton för att berömma mig för magen. Många gör ju på det viset. Detta resulterade i att jag vek mig dubbelt och skrek rätt ut. Tårarna sprutade på mig i säkert 5 minuter. Stackars svärfar! Då insåg vi att det nog var något fel på mig. Jag fick undersökas av flera läkare på mödravården och de remmiteerade mig till en neurolog. Jag hade så ont att jag hade svårt att gå, stå och ligga ned. Alla sträckor längre än 25 meter var extremt smärtsamma. Till slut fick jag via rätt kontakter tag på en rullstol. ibland ska man vara glad för kontakter ;-) Neurologen kom förresten fram till att nerverna i min mage var antagligen överbelastade på grund av tyngden men hon visste inte säkert.

Sedan rullade jag omkring i min rullstol från början på januari. En god vän till mig håller på med sakarnorial terapi ( hoppas nu jag fick till detta svåra ord rätt). Helt fantastiskt vad detta har hjälpt mig. Rekommenderar den här typen av  behandlingar mer än varmt! Detta har varit det enda som har hjälpt mig. Smärtstillande har ju inte varit att tänka på eftersom jag var gravid. Dessutom hjälper inte vanliga panodil mot nervsmärtor.

Läkarbesöken fortsatte och en fredag var jag hos min läkare. Hon ringde sedan upp mig på måndagen och bad mig komma till sjukhuset morgonen därpå direkt eftersom hon var så orolig för mig. Det kändes väl sådär. men sedan blev det ju bra till sist i alla fall. Nu är smärtorna i magen borta förutom att jag har lite ont efter kejsarsnittet som var planerat sedan länge. Men det visste jag ju att jag skulle ha ont av sedan innan. Det som fortfarande är jobbigt är att gå längre sträckor. Jag har ju liksom inte gått så långt på över en månad. men jag tränar och använder rullstolen när snittet gör ont och jag blir trött i benen. Snart, snart ska jag kunna gå ut på promenad med häst, hund och barnvagn igen. Kanske inte samtidigt men i alla fall.

Här kommer lite bilder från dagen. Grabben har verkligen hur mkt hår som helst. Imorgon blir det till att ta det allra första badet här på sjukhuset. 

Äntligen får vi se mer av hans härliga ögon. De vakna perioderna blir längre och längre. Idag låg han och tittade på lampan väldigt länge.

Det killar i örat! Dessutom kan man dra i sondslangen. han verkar tycka att den är mest i vägen.

ÖÖÖÖhhh det var ingen som såg att jag försökte dra i slangen eller hur?

Vi bor högt, högt upp i sjukhuset nu och trots att jag har en extrem höjdskräck måste jag erkänna att utsikten är himla fin.

Nä gonatt på er kära vänner där ute. Imorgon lovar jag att jag ska skriva om något annat än min lille söte kille. Har lovat att förklara Crazy Horse Technique en gång för alla.

Kram på er från 

Bubblan

Här händer det grejer :-D

Hejsan !

Nu händer det saker. Det sista dygnet har gått i rasande tempo ska jag säga. Vet inte om jag berättar saker två gånger men då får du leva med det. Först togs respiratorn bort och Smul fick en CPAP. Den håller lungorna utblåsta med lite tryck hela tiden. Så att de liksom inte faller samman helt i varje andetag. Äntligen fick jag hålla honom lite :-D Dagen gick och alla värden blev jättebra. Sedan i morse kom vi upp till Smul. Helt plötsligt var CPAP:en borta. Massor av sladdar på magen var borta. Allt gick väldigt fort och vi kände att vi inte hängde med. Sedan vid lunch skulle vi helt plötsligt prova att amma. Det funkade väl sådär men vi provade i alla fall. Det extra syret togs bort. Allt kändes helt fantastiskt. jag blev utskriven från BB och sonen ska imorgon flyttas till ett annat sjukhus eftersom han behöver så mkt mindre vård. Känns helt galet att det gått så fort. Planen är nu att jag ska vara hemma på nätterna och att jag ska vara på sjukhuset på dagarna och amma lillkillen. Kanske kan vi få hemsjukvård men det vet vi mer om imorgon. Jag håller tummarna för det !!!

 Så här ser CPAP:en ut. Plus en del sladdar som mäter hjärtslagen, blodtrycket och syresättningen. I början tycker man att det läskigt med alla slangar och så. Men efter ett tag vet man vilka som är superviktiga att inte pilla på.

Sedan måste jag bara undra om du skulle ha ätit detta? Jag lade på locket o åt annan mat istället. Det här skulle vara potatismos, falukorv med pepparrot och tomatsås. Blääää och inte en enda poäng fick detta. Någon bord ge kocken som lagade mat i helgen på sjukhuset sparken. 

Ha nu en go kväll. Jag ska njuta lite av att vara hemma och ladda för morgondagens äventyr med att byta sjukhus :-)

Kramar

Bubblan

Idag var en lite jobbigare dag!

Idag var det lite jobbigt ska jag säga. De har dragit ner på mina smärtstillande mediciner. Så mitt på dagen satt jag o grinade på rummet för att jag inte kunde gå upp och byta blöja på sonen. Känns ju helt fånigt att lipa över ett blöjbyte men så var det i alla fall. Sen låg jag halvt utslagen i sängen några timmar med enorma smärtor. Som tur var har jag haft en riktigt härlig barnmorska idag. Hon trollade fram mer mediciner, som inte hjälpte, men hon försökte i alla fall. Hon hade dessutom haft hand om en bekant till mig för några månader sedan. så jag visade henne lite bilder på kompisens son.

Under hela tiden här på sjukhuset har jag haft stora bekymmer med min andning. Det byggs om här på sjukhuset och jag har fullständigt slemmat igen i luftvägarna. Jag hostar som en tok, det är inte jätteskönt när man är nysnittad. Ikväll gick det helt fel och jag fick värsta astmaatacken. Jag har haft astmaatacker i samband med allergi men det här var något av det värsta jag varit med om. Min stackars man såg helt förskräckt ut. Men efter en stund kunde jag andas igen.

Smul kämpar på hos sig. an har fått testa någon annan sorts andning, det ser ut som om han ligger o skakar. men det har gett fina resultat. Syrseättningen är mkt bättre. Så imorgon kanske de kan ändra tillbaka till vanlig andning o sedan koppla loss lite slangar. Jag blir så himla otålig. Jag hatar ju att vänta som de flesta av mina vänner vet. och det här vill man ju inte vänta på. Man vill ju bara krama på den lille kraken och höra honom skrika lite så man kan hålla om o trösta honom. Idag fick jag i alla fall se hans ögon. De är vackert mörkblå. han har hållit om mitt finger. Hoppas de kan väcka honom snart, snart, snart!!!!  Men har man väntat i 8 månader så kan man väl vänta ett par dagar till!
kramar
Bubblan

Smul är här!

Äntligen, kan man verkligen säga! vår lille son föddes den 1 februari. Smeknamnet är förstås Smul och ar med hans riktiga namn att göra. Ska försöka berätta och uppdatera så ni har lite koll på vad som har hät och vad som händer.

Jag har ju haft väldigt ont i min kropp en längre tid. Många läkare har tittat på mig och häromdagen ringde min läkare upp o vill att jag skulle komma in omedelbart eftersom hon var väldigt oroligt för mig och min kropp. Kändes ju sådär bra att höra. Tårarna sprutade förstås åt alla håll som du säkert förstår.

Nåväl in till sjukhuset morgonen efter och jag kände väl vad som komma skulle så väskan var packad och maken fick följa med i högsta hugg. Vi blev rätt snabbt uppskickade på förlossningen för läkaren tyckte inte att jag kunde ha det som jag hade det längre. Väl uppe på förlossningen fick vi vänta och vänta och vänta. Vid halv fem på eftermiddagen skulle vi få åka och äta men först skulle vi träffa barnläkaren. Vi väntade och väntade. Kl 21 beställde vi in mat från den lokala pizzerian, vi var outhäsrdligt hungriga vid det lagt. Läkaren kom ssedan vid 22 tiden då hade de bytt skift och en annan läkare än den som var insatt i vårt läge kom. Hon uttryckte sig mycket oklart och kunde inte svara på något alls kände vi om vi verkligen skulle plocka ut Smul eller inte. Men vi skulle få träffa en annan läkare. Vi väntade igen. Till sist blev kl 23.30 och då bestämde jag mig. Jag gick in i duschen och skrubbade rent mig för operation. Man ska ju tvätta sig med särskild tvål och så.

När väl läkaren kom en stund senare kunde han inte heller ge några svar på hur vi skulle göra. Men då tog jag beslutet- Jag orkar inte mer. Jag orkar inte åka hem och börja om. Vänta, ha så ont och plåga mig igenom ett par dagar till när man ändå inte trodde att det skulle göra varken till eller från. Vi fick åka in på BB och sova lite inför morgondagens stora händelse.

Det var nervöst, det förstår du säkert. Morgonen började tidigt med ny duschning och andra förberedelser. Sedan fick jag lägga mig på operationsbordet. Till en början gick det jättebra men usc så otäckt det var. jag fick massor med lugnande men till sist bara skrek jag, ta bort mig!!!!! och då sövde de ner mig.

Vd som hände under själva förlossningen var att de fick skära lite extra i mig för att få ut Smul. Sedan blev det en väldig fart på läkarna och återupplivningsförsök fick göras. Maken slängde ut sig själv ut förlossningssalen och var allmänt rädd. Smul fick respirator och kom upp på Neonatalavdelningen.

Jag vaknade till liv och var rätt borta. Ont hade jag men nu "bara" av snittet vilket kändes skönt. Jag frågade flera gånger när jag skulle få träffa sonen men det tog tid. Till sist blev jag rätt arg för maken fick ju men inte jag. Sedan blev vi till sist ditkörda :-D

Denna lilla söta kille fick vi se där. Många slangar har han hit och dit men vi kände oss så lugna med personalen och deras kunskap så det kändes helt ok.

Sedan bar det av till BB för oss, jag hade grymt ont och läkarna och barnmorskorna var riktigt oroliga för mig. Men jag kämpade på. hade fått nåt lattjo dropp med morfin men det verkade bara göra att jag var helt borta. Jag var nästan okontaktbar och så livet lite från den suddiga sidan. Så de fick minska ner det ganska rejält vilket gjorde att jag fick ont istället. Sedan började droppet läcka och då blev det ju inte bättre om vi säger så.

Barnmorskorna som jobbar på Neonatalavdelningen sa att de aldrig sett någon ha så ont som jag hade det speciellt inte som besökte sitt barn. Men jag kämpade på och fick hjälp att rulla dit flera gånger. Kanske inte så konstig att man vill klappa på det lilla underverket.

Smul är för tillfället nedsövd men det verkar gå åt rätt håll. Alla värden utom syresättningen av lungorna är superfina. Så nu är det bara till att vänta på att det också ska fungera. Men läkarna tror att inom de närmsta två, tre dagarna så ska det fungera fint. Han har blivit mindre svullen i kroppen och börjat få igång systemet. Tydligen reagerade an på att de andra bebisarna i rummet skriker vilket är positivt.

Man kan inte annat än att bli grymt imponerad av de som jobbar där. Tydligen ska de ha 20 kvm per barn jag skulle gissa att smul har max 10 ögt räknat. Luften är superdålig och både jag och maken har blivit allergiska av att vara där. Det är varmt som i en bastu och vi ar båda torrhosta vilket inte är särskilt skönt när man är nysnittad.

På BB har jag kämpat på och igår blev jag riktigt sur. Jag får nån jäkla spruta för att jag inte ska få blodproppar och den gör SKITONT att få. Den ska jag tydligen få så länge jag är här, men om jag nu är här i flera veckor då tycker inte jag det kan vara motiverat efterom jag rör mer och mer på mig. Så jag betämde mig och gick och duschade. Rullade omkring i rullstolen, gick till matsalen och gick sedan två gånger helt själv upp till Neonatalavdelningen. Det är längre än jag gått sedan i december. Men lik förbannat fick jag sprutan. Grr! Imorgon ska jag kräva att få ett svar på hur länge jag ska få den, det måste ju finnas en medicinsk motivation tänker jag.

Gårdagskvällen avslutades iaf på ett riktigt härligt sätt. Smul blev överflyttade med slangar o allt på mitt bröst för första gången.  Det var härligt att få ligga där med honom på bröstet. även om han sover. Helt plötsligt hade han de lägsta värdena någonsin och personalen såg nästan förvånad ut. Så jag hoppas jag kan hjälpa honom med lite närhet imorgon med. Bidrar med en liten bild på vår första stund tillsammans :-)

Kramar från en lycklig
Bubblan

Konsten att lägga sig ned och dö....eller låta bli!

December har verkligen varit en tuff månad. Jag  har inte ens orkat tänka på att uppdatera någon form av blogg. Men nu så! Det har verkligen känts som att jag bara ville lägga mig ned och dö. Jag hade feber i fyra veckor o snörvlade i sex veckor innan min BM sparkade iväg mig till doktorn. med en penicillinkur i kroppen modell mastig så blev jag som en ny människa... i ett par timmar.

Jag fick smärtor i min rygg, modell jag hade svårt att stå upp. Smärtorna spred sig till magen och blev värre och värre och värre. Till sist kunde jag varken, stå, gå eller sitta mer än någon minut i taget. Jobbigt läge var ordet. Min snälla svärfar kom på besök o skulle vääääldigt försiktigt klappa mig på magen o berömma den. Jag bara vek mig som en fällkniv. Tårarna sprutade åt alla håll och han undrade vad som hänt. jag vet inte sa jag. Det tog mig någon timma att få ordning på kroppen igen efter detta. Till slut berättade jag läget för barnmorskan, jag grät ju varenda gång jag skulle dit eftersom det var ett par hundra meter att gå. Det gjorde så ont att det inte gick att hålla tårarna tillbaka. Barnmorskan blev konfunderad, skickade akut in mig till flera läkare men ingen hittade felet. Till slut fick jag tid till en neurolog. Vägen till neurologen var lång från bilen o jag grät redan när jag kom fram. Att sedan sitta på en hård stol i 40 minuter utöver planerad tid var ingen höjdare. När jag väl fick komma in sprutade tårarna och jag nästan skrek -Hjälp mig!!!

Efter en lång o noggrann undersökning konstaterades det att man inte riktigt vet vad felet är men att det troligen är nerverna i min mage som blivit överbelastade av tyngden från bebisen. Om det går över vet vi inte inte heller om det eventuellt blir värre. Men jag fick iallafall en remiss på en rullstol för att kunna ta mig fram. Så numera är jag mer hjulbent än vanligt ;-)

Livet på jul är inte alldeles lätt men det hjälper verkligen. Jag blir inte lika trött och kan ta mig ut i världen. Att bara ligga i soffan o se på TV har jag för länge sedan tröttnat på. Smärta har jag fortfarande men inte riktigt lika mycket om jag sköter mig och använder rullstolen. Struntar jag i det så har jag så ont att jag bara gråter. Det gör väl ungefär lika ont som när jag blivit snittad med vår dotter men det finns inget smärtstillande som hjälper.

Så nu får man planera allt med lite mer tid för armstyrkan är inte på topp ännu. det tar lite tid att veva sig fram i korridorer på sjukhuset och ute på allt grus. men jag kan och jag vill. Har testat tillgängligheten på flera ställen i närheten och sämst är faktiskt våra stads sjukhus skrämmande nog. Men jag blir oftast trevligt bemött och folk är hjälpsamma. Med ett leende kommer man långt.

Dagarna består av sjukhusbesök och fler sjukhusbesök, räknar med att jag lägger ca 1000 kr per månad i bar p-avg på sjukhuset där jag är tre dagar minst i veckan. Puuhhh.

Imorgon blir det iallafall en lugn dag med lite besök av en god vän som ska hjälpa till med hästarna och vår goa vovve så han får en promenad. Härligt med hjälp! Det behövs just nu !!!
Kram
Bubblan

Lite tur kanske?

Känns faktiskt som om min jäkla otur har vänt lite. Turen till sjukhuset i fredags gick ju bra. Vi sa att det kändes som om nyttig övning att åka dit med tanke på hur jobbigt vi tyckte att det var sist. Positiv var iaf upplevelsen.

Haft en tuff helg med hög feber och svårt att andas. Men det har släppt lite idag. Har varit på sjukhuset för att operera i ögonen. en skada jag fått av graviditeten. men när jag kom dit tyckte doktorn att det såg så bra ut att det inte behövdes göras något åt nu. Han ville träffa mig igen i vår. Vilken bra julklapp!!! Jag som varit så rädd och orolig för det här. Snällaste M följde med som moraliskt stöd. Gott att ha en sådan vän vid sin sida <3

När nu allt känns lite lättare så tog jag mod till mig och tog tag i något jag funderat länge på. Jag skickade följande mail till patientnämden i Göteborg;

Hej!

För det första vill jag säga att detta mail inte alls handlar om att jag är missnöjd med vården jag har fått och får. Men jag har en fundering som jag och flera av mina bekanta funderar över. Vet inte om ni kan hjälpa mig men kanske :-D

 

Jag är en person som åker bil till sjukhuset. Precis som många andra. Jag åker inte till sjukhuset för att det är så fantastiskt roligt eller för att jag ibland ens vill. När jag väl kommer dit ska jag parkera min bil. Varje gång funderar jag över vart mina skattepengar försvinner någonstans. Jag måste nämligen betala 10 kr per timma från åtta på morgonen tills åtta på kvällen. Sedan är det tre kronor per timma. Jag funderar över varför parkeringsavgiften på våra sjukhus i Göteborg är så pass hög som tio kronor i timman. Som jag sa innan så är det med mig som med många andra att vi faktiskt måste parkera vid sjukhuset. Det finns ingen maxtaxa och jag kan få betala ca 130 kr per dygn för att bara vara på sjukhuset. Utöver de pengar jag sedan lägger på att få vård.

 

Att betala för vård som vi alltid gjort tycker jag inte är något att diskutera men varför ska jag betala så mycket för att ställa min bil på ett ställe där jag redan betalar med hjälp av mina skattepengar. Att jag dessutom ibland måste springa ikapp med parkeringsvakten för att inte få böter känns helt orimligt. Var är medmänskligheten och etiken i detta läge????

 

Med siffror saxade direkt från Sahlgrenskas egen hemsida får vi reda på följande :

En vanlig dag på sjukhuset har vi:

• 30 förlossningar
• 500 akutbesök
• 2200 läkarbesök

Räknar man lite lågt på dessa siffror så kommmer man fram till följande.

Om Akutbesöken och läkarbesöken betalar för ca 3 timmars parkering á 10 kr blir det 81000 kr per dag i inkomst för sjukhuset i form av BARA parkeringsavgifter.

Räknar man på förlossningarna och räknar med att de betalar för 12 timmar så blir det 3600 kr perr dag.

 

Om man sedan slår ut detta på ett år blir det nästan 31 miljoner!!!!! kronor i bara parkeringsavgifter. Är detta rimligt? Vad kostar det att driva parkeringarna? Kan det kosta 31 miljoner? Jag tycker det här känns totalt orimligt och vill väcka frågan för diskussion. Kan man inte åtminstone få till att man har en maxtaxa per dag. Vi patienter har det tufft nog ändå utan att behöva springa ikapp med parkeringsvakter och lägga ut orimliga summor på att ställa vår bil som i vissa fall krävs för att vi över huvudtaget ska kunna ta oss till vården. Jag hoppas ni kan hjälpa mig att väcka denna fråga på rätt ställe och föra upp den i ljuset.

 

Med vänliga hälsningar

XXXXX ( mitt namn )

Kände mig som en gnällkärring men vill ändå väcka frågan.

31 miljoner är ganska mycket pengar för att ha hand om ett par parkeringsplatser. Eller vad tycker du?

Kram från gnällkärringen

Bubblan

Tur till förlossningen

Ja tänk så det kan gå. Jag har i flera dagar mått helt kass. Huvudvärk o förkylning. I förrgår hittade min BM äggvita i urinen o blodtrycket var långt över det vanliga. Inget vidare med andra ord. men hem från sjukan fick jag iaf åka med löfte om att vila lite extra o komma in om huvudvärken blev värre. och det blev den. Huvudet kändes som om det skulle hoppa av axlarna. det blixtrade i hela huvudet o sen började jag kräkas. Då tänkte jag att det här är nog vad jag skulle kalla värre. efter att ha läst på lite o tittat på mina fötter som svullnat så kände jag att ringa förlossningen nog kunde vara en klok idé. De tyckte jag skulle komma in bums.

Jag for med en god väns hjälp till min mamma och lämnade dottern. Maken mötte upp o in for vi. Väl på förlossningen tog de en massa provet, kollade hjärtljudet och sen fick vi vänta. Efter två timmar i en soffa kikandes på lite tv och en del snack med ett annat par så fick vi reda på att värdena hade förbättrats. Infektion i kroppen o maxdos med panodil så ska jag nog kunna stå upprätt om några dagar.

Vi blev så fantastiskt väl mottagna. Alla var så lugna o snälla. Det kändes som om de fattat att jag är tokskraj och att min förra förlossning var skitkass. Veckans ros till alla som hjälpte till med allt. Både på hemmaplan och på sjukhuset.

Idag har jag tagit det ganska lugnt. En liten körtur med lillkillen som ska på träning imorgon. Massor av sova o en snabb rengöring av selen var allt jag orkade idag. Nu blir det till att vara vara vaken tills hostan lagt sig. Känner att min otur vänt lite. Vill ju vänta lite med att föda barn. O den ligger faktiskt jättebra där den är nu ett antal veckor till. man blir ju rädd ju... Skönt att allt gick så bra.

Kramar
Bubblan